JBomb

Fulla av förväntan hade jag och david satt oss ner för att undersöka torsdagens startfält, och hittade så mycket intressanta band och artister att det nästan började vattnas i munnen lite. Okej viss överdrift, jag har i princip aldrig varken ens hört talas om många av dem, än mindre lyssnat på dem. Men texten i programbladet såg intressant ut. Så vi såg till att vara på plats redan innan klockan 4, efter att ha vandrat på stan en liten stund, och göra ett sällsynt MAX besök. Har varit väldigt lite av skärpmat denna sommar överhuvudtaget faktikst. Nåja, det lär bli mer av den varan kommande dagar med antar jag, i går köpte jag bland annat min alldeles första langos till exempel. Yuck, snacka om mastigt.

Okej här är lite av vad jag lyssnat på igår, med en liten kommentar:

Suppression
Första bandet var ett hardcore band med lokala medlemmar och någon nisse från Norrköping med där med. Och som inte jag riktigt fattat, och för att ni ska hänga med, så verkar hardcore handla väldigt mycket om att skrika. Högt och hest. Och det är bara inte riktigt min grej. Inte blev det bättre att sångerskan tappade sin röst redan i andra låten. Nja.

Isobel
Yay riktig sång! Och tunnhåriga gubbar som rockade loss! Dessutom ett av få band som verkade ha en genomtänlt scenklädsel. Så det fanns onekligen viss potential, men det var ganska anonymt. Det kom aldrig igång på riktigt och var tyvärr ganska anonymt.

The Disputes
Ett streetpunkband, vilket ju låter ganska coolt. Men, ja. Okej det var väl okej, men ganska fåniga texter antar jag, var lite svårt att höra då killen som sjunger låter som en arg hund ungefär. Men helt okej energi i alla fall, det får man väl kanske vara nöjd med.

Manifest
Hahahahaha! Det sägs vara ett melodiskt dödsmetallband, och ja det kanske stämmer. Har ingen aning om hur det ska låta, men det var då inte speciellt häftigt i alla fall. Growlande är sällan specielt häftigt.
Och fatta nån jäkla gång. Headbanging är så. Jävla. Löjligt.  Jag fattar inte, de närmsta raderna av publiken ser ut att göre en rytmisk, gemensam avsugning  av sig själva medan sångaren försöker vispa grädde/klyva atomer genom att snurra runt med skallen och håret som om han var batteridriven. Att inte hans huvud snurrade av är nåt som är bortom mitt förstånd. Men jag fick åtminstone fnissa lite under deras spelning, alltid något.

Thousands of Sparrows
En av kvällens höjdpunkter. Post rock är inget jag gärna lyssnar på, men det var en ganska häftig upplevelse. Hallen de spelade i var bäcksvart och länge händer ingenting förrutom att man hör lite fåglar och andra ljudeffekter. Sedan drar de igång, och med så många bandmedlemmar blev det rätt intensivt. Två trummor, minst tre elgittarer, en basfiol, två elbaser och en klarinett så rockade de på rätt bra. Visst, den här killen skrek bara han med, utan att man kan höra vad han gormar om, men det var ett utrycksfullt skrik. Det häftigaste var nog ändå att de bara spelade en låt/medley på hela framförandet, men den var å andra sidan mer en än en halvtimma lång. Många intrstrumentala delar och så lite skrik igen. Väldigt intenstivt!

Lasse Lindh
Lasse har tydligen spelats mycket på P3 och vara ett relativt stort namn. Och även om det luktade lite Per Gässle om honom stundtals var det väl helt okej att sitta på grästet och vila fötterna och slacka ett tag. Lättlyssnad musik kan vara rätt härlig ibland i allt stohej.

Henry Chapman
Gamle goda Henry hann vi inte lyssna på speciellt länge, men han förtjänar ändå att nämnas. Påhittig, elektrisk punk/indiepop ungefär, med ganska häftiga texter på svenska. Medryckande och stabilt.

The Koo Koo's
Ett gäng lätt störda/knäppa tjejer  från Umeå, som bjöd på Discorock. Typ rock med en tydlig synth. Tänk lite filmen Tjena Kungen så börjar vi närma oss lite grand. Det mest påtagliga med spelningen var de tekniska bekymmrena som varade rätt länge, så tjejerna på scen fjantade loss så scen, sa allmänt knäppa grejer och rapade i mikrofonerna och gjorde sin grej. Nästan så att jag trodde att teknikstrulet var medvetet.
När de väl kommit igång var det en trevlig upplevelse ändå, lätt garagebandkänsla men hyffsat ösigt och bra röster. Tjejen vid den rosa synthen var dessutom rätt het. Plusspoäng för det.

Soldier One
Det här var vi bara tvugna att kika på, för att se vad fan det var. Vet inte om det var en bra idé dock, vå killar som studsar runt med skidmasker alá ganster/ninja, kör den här skrikgrejen, fast till bit-pop. Super Mario möter idioter i masker är ingen vidare bra combo, trots allt. Lämnade rätt snabbt.

Darcy
Skönsjungande gruppen Darcy brukar vara rätt mysiga, men tyvärr blev det inställt. Istället fick vi nöja oss med sångerskan saga och nån snubbe som spelade gittar. Visst var det vackert, men utan någon speciell känsla så. Tyvärr faktikst, är trevligt med avbrott från all denna screamo

These arms are snakes
Ett band från det stora amerikat, men även dem jäkla slätstrukna. De försökte väl skutta omkring och komma igång, men de flesta av oss ryckte bara på axlarna eller gjorde en sån där ljummen skaka handgest. Tyvärr, här också, de lät rätt häftiga i programbladet. Men namnet är fortfarande guld, det går inte att komma ifrån.

Radon Raiders
Det är rätt mystiskt egentligen. Det är alltid tv-spels musiken som drar mest folk på trästocksfestivalen. Det alternativa tältet blir alltid säckfullt av hoppande och skrikande pojkar och flickor som vill lyssna på Super Mario. Ingen skillnad denna gången heller, En synth, en trumma och en elgittar är vad som behövs för att skapa nostalgin och leenden på allas läppar. De var skickliga och när Mariomedleyn startar mot slutet är alla i publiken i extas. Så enkelt, men effektivt.

Sofia Talvik
En tjej med mjuk och fin röst, jag minns inte vad hon sjöng om men det var mysigt och vackert. Akustisk musik är oftast rätt underskattad om du frågar mig, det verkar alltid på publiken att lyssna till ordentligt. Hade tänkt prova ladda hem någon låt för att se hur det funkar utanför festivaltillfällen, för där var det då skönt.

Familjen
skånskt electro-r n'b band. Killen sjunger lite falskt, ganska dålig musik men publiken verkar gilla det. Samma koncept som Håkan Helstöld kanske, men jag är ingen större fan av den gossen som sagt. Det roligaste var istället det gamla paret som stälde sig snett framför mig, där tanten (misstänker lätt handikapad) porrdansar något jävulskt.  Där hon tex gör en sån där stripp sänkning av kroppen som gör att rumpan hamnar upp i vädret, samtidigt som hennes mycket tjocka och skäggiga man grabbar tag i allt han kan få tag i. Woof.


Sen var det en del andra band vi lyssnade på, men det var mest bara mer hardcore/screamo skit. Jag fattar inte varför det är så populärt helt plötsligt. Det passar då inte mig i alla fall, det är ett som är säkert. Visst får man gärna köra på lite grand, men varför har ALLA glömt hur man sjunger helt plötsligt nu då? Hoppas på bättring i dag och i morrn, och det igår bara var en tjuvstart med Skrik-Torsdag på menyn. Träffade dessutom på max 5 kända ansikten och till det en jävulsk värk i fötterna efter de 10 timmarna av att stå och lyssna på band. Just nu är det lite små svårt med att peppa upp sig själv inför i kväll, men ger jag det lite tid så kommer det förhoppningsvis att ändras på.