Mitt brev
Äntligen lite mat. Visserligen bara ständiga studentklassikern kötbullar och mackaraoner, men all energi är välkommen nu. Sällan har denna mat smakat så gott. Har trixat, fixat och packat i min gamla lägenhet i princip hela dagen utan rast. Kändes nästan full då jag skulle gå hem, vacklandes och nästan krypandes. Men hem kom jag och det första jag gjorde var att ställa mig i det lilla köket.
Tog lite farväl av min lilla lägenhet, fick aldrig riktigt chansen när jag blev utslängd. Jag har alltså bott där i två år. Tänker tillbaka till den första tiden jag var ensam här, 90 mil från nära och kära. Det var ganska skrämmande. Men oj så mycket hopp jag hade. Numera har jag inte alls lika mycket hopp men inte fullt lika ensam. Känns lite skumt att överge sin fasta trygga punkt. Den har inte varit mycket för världen, men den har varit min. Men det är dags nu, jag är redo för nya äventyr helt enkelt.
Sorterade mina gamla brev jag fått genom tiden här, så man fick extra tyngd på benen på resan man faktiskt har gjort här. Kollade också in sakerna på min vägg, höll och studerade dem länge medan jag plockade ner dem. Bästa vän halsbandet. Alla foton. Hysterisk dominans knappen och den fina halsduken som Emily stickade till mig förra julen. Var ganska omskakande. Alla minnen, all kärlek jag har samlat där. Fått mig att tänka efter, tänka om lite grand. Vänskap stannar för evigt. Visst behöver alla närhet, men riktig vänskap består. Så många vänner har berört mitt hjärta, kanske har jag berört några andra. Man får inte ta vänskapen för given, ibland måste den jobbas på, men man får inte jobba sönder den heller. Ibland måste man kanske låta saker vara ett tag. Men alla finns hos mig, för alltid, riktig vänskap kan inte dö.
Speciellt ett föremål berörde mig. Malins gamla brev som hon gav till mig när vi tog studenten. Den finaste gåva jag kunde fått. Det är väl kanske egentligen privat, men den har alltid hängt centrerad på min vägg så jag tänkte att det nog inte är några problem att skriva den här.
Tack Malin, det var precis det jag behövde läsa just nu. Om inte annat så har vi bevis för evig vänskap, just där.
Jag är sugen på att gå ut nu. Hugo, vodka, öl och cider. Hoppas snart. Men det ser ganska upptaget ut den närmaste tiden... Om inte annat ska vi väl ha inflyttningsfest nån gång. Då är ni välkommna!
Tog lite farväl av min lilla lägenhet, fick aldrig riktigt chansen när jag blev utslängd. Jag har alltså bott där i två år. Tänker tillbaka till den första tiden jag var ensam här, 90 mil från nära och kära. Det var ganska skrämmande. Men oj så mycket hopp jag hade. Numera har jag inte alls lika mycket hopp men inte fullt lika ensam. Känns lite skumt att överge sin fasta trygga punkt. Den har inte varit mycket för världen, men den har varit min. Men det är dags nu, jag är redo för nya äventyr helt enkelt.
Sorterade mina gamla brev jag fått genom tiden här, så man fick extra tyngd på benen på resan man faktiskt har gjort här. Kollade också in sakerna på min vägg, höll och studerade dem länge medan jag plockade ner dem. Bästa vän halsbandet. Alla foton. Hysterisk dominans knappen och den fina halsduken som Emily stickade till mig förra julen. Var ganska omskakande. Alla minnen, all kärlek jag har samlat där. Fått mig att tänka efter, tänka om lite grand. Vänskap stannar för evigt. Visst behöver alla närhet, men riktig vänskap består. Så många vänner har berört mitt hjärta, kanske har jag berört några andra. Man får inte ta vänskapen för given, ibland måste den jobbas på, men man får inte jobba sönder den heller. Ibland måste man kanske låta saker vara ett tag. Men alla finns hos mig, för alltid, riktig vänskap kan inte dö.
Speciellt ett föremål berörde mig. Malins gamla brev som hon gav till mig när vi tog studenten. Den finaste gåva jag kunde fått. Det är väl kanske egentligen privat, men den har alltid hängt centrerad på min vägg så jag tänkte att det nog inte är några problem att skriva den här.
"Ja du Jonas...Nu har det gått tre år. Det känns inte alls så. Vi har varit med om en hel del du och jag...Och vi har haft våra berg och dalar (vissa djupare än andra). Det finns så mycket som du gjort för mig som jag verkligen uppskattar... Att du funnits vid min sida då jag verkligen har mått dåligt (då du sovit över för att jag inte velat sova själv). Det är någonting jag aldrig kommer att glömma ( trots mitt dåliga minne). Något som jag önskar att jag gjort bättre är att jag borde ha funnits till för dig lika mycket. Jag vet att du tycker att jag ställt upp nog mycket... Men grejen är den Jonas... Du gör så fantastiskt mycket och får inte tillbaka nog... Inte ens i närheten.
När du går igenom livet... Acceptera inte vad som helst, vet om att du är värd så mycket mer än du tror (om människor är så dumma att de inte fattar det... Screw them! Om de inte fattar hur bra du är så är de ingenting att ha... i soporna med dem bara!) Låt ingen trycka ner dig och glöm inte att bort att andas... Att verkligen leva och känna livet varje dag... Att se det underbara och fina i allt. Du som har bra minne lär ju inte glömma detta... =)
Vi har en hel del fina minnen du och jag... Jag minns min första promenad genom Ursviken då jag red på din rygg och du hade en glatt dunjacka som gjorde att jag nästan halkade av... och jag minns när vi gick och såg Austin Powers fast ingen annan gjorde det... Och jag minns när du, jag och Cajsa gick för att fika på Ainas efter att jag återvänt från "söder"... Och jag minns den gången då dem flesta i vår klass badade, och vi satte oss vid älven istället för att känna våren... Jag minns när du satt med mig på min franskalektion och ritade om en av mina skisser till Peter Pan... Jag minns de oräkneliga gånger gånger vi strosat runt på Myrorna... Och jag minns hur vi gick ut på promenad för att sedan komma in och spela heroes of might and magic långt in på natten... Jag minns hur vi körde bil till Byske camping... Och jag minns alla gånger vi stod vid i disken på Burviks kollo...
Och det finns så många fler minnen som jag inte skrivit ner.
Jag kom att tänka på en sak, att vara hos dig känns verkligen som hemma och det måste ju vara bra eller hur?!
Hur som helst... Jag vill bara säga att den här tiden har varit urbra och jag hoppas verkligen att vi kommer att hålla kontakten med varandra (och vi får försöka ordna återträffar med "the gang") och jag hoppas att du får ett bra liv och att du blir världens lyckligaste. Till sist vill jag bara säga:
Rock on dude!
När du går igenom livet... Acceptera inte vad som helst, vet om att du är värd så mycket mer än du tror (om människor är så dumma att de inte fattar det... Screw them! Om de inte fattar hur bra du är så är de ingenting att ha... i soporna med dem bara!) Låt ingen trycka ner dig och glöm inte att bort att andas... Att verkligen leva och känna livet varje dag... Att se det underbara och fina i allt. Du som har bra minne lär ju inte glömma detta... =)
Vi har en hel del fina minnen du och jag... Jag minns min första promenad genom Ursviken då jag red på din rygg och du hade en glatt dunjacka som gjorde att jag nästan halkade av... och jag minns när vi gick och såg Austin Powers fast ingen annan gjorde det... Och jag minns när du, jag och Cajsa gick för att fika på Ainas efter att jag återvänt från "söder"... Och jag minns den gången då dem flesta i vår klass badade, och vi satte oss vid älven istället för att känna våren... Jag minns när du satt med mig på min franskalektion och ritade om en av mina skisser till Peter Pan... Jag minns de oräkneliga gånger gånger vi strosat runt på Myrorna... Och jag minns hur vi gick ut på promenad för att sedan komma in och spela heroes of might and magic långt in på natten... Jag minns hur vi körde bil till Byske camping... Och jag minns alla gånger vi stod vid i disken på Burviks kollo...
Och det finns så många fler minnen som jag inte skrivit ner.
Jag kom att tänka på en sak, att vara hos dig känns verkligen som hemma och det måste ju vara bra eller hur?!
Hur som helst... Jag vill bara säga att den här tiden har varit urbra och jag hoppas verkligen att vi kommer att hålla kontakten med varandra (och vi får försöka ordna återträffar med "the gang") och jag hoppas att du får ett bra liv och att du blir världens lyckligaste. Till sist vill jag bara säga:
Rock on dude!
Tack Malin, det var precis det jag behövde läsa just nu. Om inte annat så har vi bevis för evig vänskap, just där.
Jag är sugen på att gå ut nu. Hugo, vodka, öl och cider. Hoppas snart. Men det ser ganska upptaget ut den närmaste tiden... Om inte annat ska vi väl ha inflyttningsfest nån gång. Då är ni välkommna!
Kommentarer
Postat av: hanny.
Givet!
allt som tar sig i formen av onödigt smicker är jag erhört svag för, så kör på bara!
får väl passa på och tacka för dessa finfina ord,är evigt tacksam att någon visar uppskattning inför mitt tillsyntes ganska enorma bibliotek av ordbajsande.
ha´re!
Trackback
