JBomb

Efter många om och men så tog vi oss äntligen ut i stan för att testa tillgängligheten, jag tar plats på kära rullstolen, och Flashspelaren på plats på mitt knä. Rikard vid min sida som trogen medhjälpare och sidekick. Det är ganska svårt att köra rullstol, även om jag faktiskt var rätt duktig, men det blir inte lättare när man dessutom ska koncentrera sig på att få micken och spelaren att stanna på knäna, och dessutom förmedla live vad som händer utan något manus. Men det gick nog bra! Om staden sedan var handikappsanpassad? Nja.... Sådär. Rikard fick hjälpa mig ett flertal gånger när jag kört fast eller helt enkelt inte kunde ta mig någonstans. Betydligt fler gånger än jag skulle önska, staden har fortfarande en väldigt lång väg att vandra.
Men det är kul att åka rullstol, åtminstone ett tag. Man får nya perspektiv på saker och ting, ser staden på ett annat sätt. Ser sig själv på ett annat sätt. Och så får man jäkla starka armar. Herrejösses, min högra axel och hand känns stendöd. Den drar nämligen åt höger så man måste ta i extra med just den armen för att få balans. Men en upplevelse var det definitivt.



Jag har börjat försöka sälja av mig lite grejer. Ingen jättelycka än så länge, men några bud har jag! Bättre att sälja saker som ändå inte används eller hur? Tradera-troller har kanske mig i sitt grepp, men jag börjar slåss tillbaka med samma mynt minsann!

För övrigt bör ni se Frost/Nixon, den mest spännande filmen på väldigt lång tid, och då är det inte med ett knytnävslag i hela filmen. Ingen skjuter, knuffas, sparkar eller spränger. Bara diskuterar. Och det är så tätt så tätt. Klart värdig Oscar för bästa skådespeleri!