JBomb

Som en jävla tsunami.

Jag har alltid varit en ensam person. Jag har sällan gjort intryck på någon, aldrig haft ett rikt socialt liv även om jag har ett par få vänner jag verkligen kan lita på. Jag är ingen rolig bekantskap helt enkelt, och sällan eftertraktad. Men jag har alltid tagit stolthet i det jag gör. Jag gör alltid mitt bästa och brukar kunna få resultat som åtminstone är helt okej.  Det har varit lite av min personliga  räddning.  Om inte annat så har jag alltid haft det att luta mig mot.

Jag brukar sällan ha megång i någonting, vare sig i arbete eller privat, kan någonting gå fel så brukar det ha en tendens att göra just det. Så har det inte varit denna gång dock, med nuvarande projekt. Allt har funkat smidigt och alla möjliga problem har bara flytit förbi obemärkta tack vare enkla och smarta lösningar. Det har varit ganska nytt för mig, men väldigt uppskattat. Men efter solsken kommer regn. Alltid detta jävla regn.

Igår träffade jag min designer för första gången. Schysst och duktig kille med många bra ideér. Han ville dock ha lite material att utgå i från när han designar, och det borde inte vara några problem. Jag hade satt deadline för första utkast vid den här tiden, så det är ju bara att vidarebefodra. Men då jag hörde av mig till mina medarbetare var det knappt någon som hade börjat och i alla fall tre av dem bestämt sig för att hoppa av. Vad ska jag göra nu? Hela min planering är åt helvete nu. Antingen så kortar jag ner den igen, vilket hade varit förjävligt, eller så måste jag öka min egen arbetstid med minst 100%. Utan att överdriva. Jag vet inte om jag har den kraften.

Idag skulle jag besöka mitt tryckeri, för att känna på papperna och se hur det ser ut med tryckt färg och så. Men mitt lokalsinne är som det är. Och det hjälper inte att tryckeriet är osynligt. Jag letade i åtminstone 1.5 timme utan framgång, gick på alla avfarter, kolla alla gränder, gjorde allt jag bara kunde. Hittade ingenting. Hur jävla värdelös kan en människa bli? Antar att jag får göra nya försök, men jag har ingen kraft, ingen energi. Nu känns det bara som att jag har en tjock jävla vägg framför mig, svart av frustration och desperation.


Jag ser mig själv sitta på en strand. Det är stormoväder med spöregn och vågor som slår våldsamt mot strandkanten. Efter ett tag slutar det storma, regnet avtar och vågorna sköljs långsamt tillbaka. Med sig har de tagit mitt sista uns av stolthet och värdighet. Jag sitter kvar, alldeles tom.

Vad missvisande slutet på mitt förra blogginlägg var! Jag trodde att påsken skulle bli en väldigt seg och ensam historia, men det blev precis tvärtom. Jag pratade med morsan i telefon, sa att om jag hade haft pengar så hade även jag åkt hem. Och vipps så skramlade hon ihop så jag hade råd med en flygbiljett hem. Jag tog en nattbuss till Arlanda klockan 4 samma natt, det är inte gott om resor till Norrland förstår ni.

Väl där har det varit ganska fullt sjå hela tiden, inte så att jag stressat, men jag har verkligen försökt ta tillvara på tiden. Jag har inte tänkt gå igenom allt i text, så ni får nöja er med lite axplock av bilder som togs. Men miljöombytet har varit väldigt, väldigt uppskattat och det känns som att jag kommer tillbaka som en piggare och friskare människa.

Så lite bilder från stället i norr kanske?



Brorsan, Elin och Aslan på skogspromenad.



Aslan försöker göra coola actionposer.



Spelkväll hos de blivande makarna Cajsa och Kristoffer


Cajsa storspöade oss i allt vi än spelade. Här i geni, som är typ TP fast snabbare. Och med konstiga fiskliknande grejer i stället för tårtbitar. Eller om det ska föreställa penis och vagina, jag vet inte!


Malin, som väntar barn, (jösses vad liten man känner sig när ena paret är med knodd och det andra ska gifta sig) är lycklig ändå, trots att Cajsa smiskar oss.



Så här går det till när man solar på norrländskt vis. Ser mycket varmt ut ja?



Mitt allra första lösta sudoku! Jag blev smått beroende av detta och köpte ett sudokuhäfte till hemresan, löste 11 stycken. Ytterligare någonting att lägga på min stora coolhetsfaktor.


Någonting sånt var det. När jag kom hem tillbaka till slaskiga Peking var det lika bra att försöka hålla igång, så kaffe och filmning på katthemmet med Emily stod på tur. Jag borde kanske ha ägnat mig åt eget skolarbete istället, har ett möte med en designer om någon timme, men det här verkade vettigare. Bra sällskap, men den delen är väl ganska given, och så även där ett litet miljöombyte. Det är kul att få syssla med någonting annat praktiskt ibland även om jag bara var där som assistent och sällskap. Söta katter hursomhelst, synd att Ulf är allergisk bara. Överlag en fin eftermiddag/kväll, även om jag var sjukligt trött när vi åkte spårvagnen hem. Jag hade nämligen bara sovit 3 timmar sedan halv åtta morgonen innan och stigit upp klockan 4 på morgonen för att flyga hem. Det hade börjat ta ut sin rätt. Så pass trött att jag skippade middag helt och bara åt chips till Sverige - Brasilien . Strålande nyttigt Jonas. Men jag tycker det är okej, jag hade en orsak.

Jag har fått en skum dygnsrytm. Jag vaknade aldrig senare än nio i Skellefteå, och idag kunde jag inte förmå mig sova längre än till halv åtta igen. Men det är lugnt, jag är nog tillbaka i sjusovartaget snart igen.


Dagens fakta:

Jawohl! I går kom den äntligen. Min fina mobil. Läcker som choklad, precis som dess namn. Okej, vi har inte blivit bästa vänner ännu, vi har lite för skilda åsikter för det i dagsläget, men det kommer. Vi blir närmre för var stund som går, och ju mer jag pillar. Är det så man skaffar sig vänner? Pillar och trycker tills man är van? Det här med touchknappar är en ganska frän grej, och denna modell släpper då inte på krutet när det kommer till den varan, 9 stycken att trycka, och kanske framför allt trycka fel, på.

Så här ser det ut när man packar upp en mobil:

Det har varit lite segt med bloggandet den senaste tiden, men jag är lite i en slöarperiod. Vilket lyckligtvis känns helt okej. Nästan inte gjort något med projektet alls denna helg utan bara tagit det lugnt. Som helger faktiskt är till för. Det innebär visserligen att jag har lite mer att göra idag, men det är helt okej. Ska försöka skissa upp tidningen på vanligt kopieringspapper bara för att få en känsla av hur den kommer att se ut. Kan nog bli rätt skönt, och kreativt. Det enda problemet är väl att min handstil slutade utvecklas i andra klass på lågstadiet, så ingen annan än jag själv kommer att kunna urskilja vad fasen det är jag har gjort. men huvudsaken är att jag vet, antar jag. Det mesta ser ju ut att lösa sig med arbetet ändå, då jag har fått prisinformation från ett tryckeri, som dessutom ligger inom budget. Helt strålande bra, visserligen har en skribent hoppat av då hon inte fick skriva om vad hon ville, men det löser sig ändå. Det mesta verkar göra det, denna gång.

I fredags såg jag Rambo. Jösses vilken sliskig film. Många trasiga kroppsdelar och tallriksstora skotthål i den. Stallone mumlade på bra med, hade det inte varit subtitles hade jag inte förstått ett enda ord av vad han sa. Jag undrar om han mumlar lika mycket i privatlivet. Hans barnbarn måste ju vara förskräckta varje gång han pratar, oavsett vad han säger. Läskig karl, förutom det faktum att hans ögon ser ut att flyta ut. Huva.

Lördagen var läskig på sitt med. Final i melodifestivalen, ni vet då de sjunger corny låtar i kortkort och en årsförbrukning av glitter bara i håret? Glitterfabriken måste jubla. Men det var skoj ändå, såg den hos Anders med honom, hans bättre hälft Sofia och Victor. Drack öl, snackade en del och bara tog det lugnt. Precis vad jag hade efterlyst, socialt chill med alkohollspill.

Första dagen på jobbet idag. Va, har jag ett jobb? Jo typ i alla fall. Om man kan kalla det jobb råder det kanske delade åsikter om, men jag utför ett uppdrag och får pengar för det. Då måste det bara ett jobb ja? Men det är inte så att jag tar i som en arg skogsbjörn, mitt uppdrag är helt enkelt att handla. Jag är alltså en mystery shopper. En kund med en baktanke. En råtta utklädd till svan i ankdammen. En spion.  Jag har alltså olika uppdrag som jag ska utföra när jag handlar, i detta fall skulle jag besöka två platser, köpa en vara på vardera plats och lämna tillbaka dem. Rapportera om hur de tog emot mig och så vidare. En i city, och en i Ingelsta. Låter busenkelt eller hur?

Hade det också varit, om det inte var jag som stod vid spakarna och försöker styra. För ni förstår, styra är inte min grej. Jag har nämligen  NOLL, zipp, Zero, Nada, kein, INGET som ens kan påminna om ett lokalsinne. Så jag kommer på mig själv, när jag väl har bussat till Ingelsta (och busschauffören kollat lite snett på mig då jag tryckt för tidigt en gång), att jag inte har den blekaste jävla aning om var butiken jag ska uppsöka ligger. Ingelsta var betydligt mer utspritt än vad jag trodde och verkligen inte anpassat för fotgängare. Bara att blunda, chansa och gå ett håll. Jag gick fel. Gick tillbaka. Provade igen, och gick självklart fel en bit till. Svär en stund över den dåliga skyltningen och slår mig på benen för att jag inte skulle kunna lokalisera ett handfat inne på en toalett.   Tredje gången gillt så funkar det, och sen dess har det gått smidigt. Ja jag missade för visso en buss, men det är inte så farligt, sånt tålamod har jag. Det kändes dock rätt märkligt att lämna tillbaka nåt bara 15-20 minuter efter att ha handlat den.

Det hela rör sig inte om mycket pengar allts. 210 spänn per uppdrag och så dras 30% av det på skatt. Så för de två uppdragen jag gjort har jag tjänat drygt 300 spänn. Men många bäckar små, lyckas jag göra ett antal per månad så har jag snart... en... Okej det räcker ändå inte till så mycket. Men det blir till hjälp ändå, det är jag säker på.

Nästa steg; komma på text att skriva. Om vad som helst, hur som helst. Aldrig har jag känt mig så begränsad av så många valmöjligheter. Har ni några förslag? Fast lika bra att inte fråga om dem, ni verkar lite rädda för att ge mig kommentarer ändå ; )

Mamma skickade tuggummi till mig med posten. De var ganska coola men jag vet inte om jag vågar tugga på dem... Men mycket söt ask i alla fall. Står att det "smakar som på farfars tid." ... Tuggade man inte typ kåda då?





Dagens fakta:

Jag känner mig slö. Jag känner mig trött. Det hör troligtvis ihop, men jag får ändå en viss ångest utav det. Jag borde göra mer. Jag borde ta tag i mer saker. Fixa mer med skolan, med projektet, med möjliga extraknäck och sommarjobb. Visserligen kan man påstå att det är helg, men för stunden är det en lyxvara jag inte känner att jag kan nyttja. Men det har jag gjort likförbannat idag. Inte gjort ett jävla någe, nästan i alla fall. Vilket bara får mig att känna mig oduglig. Se ovan på alla möjliga saker det finns för mig att ta tag i, egentligen.

jag tror det är farligt det där, prestationsångest. läste en bok i helgen, I skugan av San Siro, en bok skriven av Martin Bengtsson, en av Sveriges mest lovande talanger inom fotboll. Juniorlandslag, provträningar i Ajax och Chelsea, och till slut ett ungdomskontrakt hos Inter. Martin hade jobbat hårt för det. Offrat nästan hela sin barndom, flera timmar varje dag sedan nio års ålder hade han styrketränat och övat finter när andra barn lekte med Transformers och inte riktigt kunde bestämma vem som var tuffast, Mario eller Sonic. Men det gav utdelning till slut, Martins enorma ambitioner gav honom massvis av pengar, kvinnor, status och allt annat man kan tänkas vilja ha. Han levde sin dröm.... Till en start. Det visar sig nämligen att hans liv som fotbollsproffs var ett väldigt ensamt liv. Han blev närmast en fånge under fotbollen, alla träningar, matcher, och känslan av att inte få bestämma över sitt eget liv. Till slut betydde inte pengarna någonting längre då han redan har 40 par skor oanvända i garderoben. Samtidigt känner han inte till någonting annat än fotbollen, samtidigt som ingen ser honom för någonting annat heller. För dem är han är en ytlig och snygg kille som inte kan tänka själv. Till slut får Martin nog och försöker begå självmord. Han överlever men vill inte ha mer med fotboll att göra. Han har ägnat hela sitt liv åt det, men nu vill han inte längre, han vill leva fullt ut, bortom hierarkier och den extrema pressen sporten har skapat för honom.

Jag vet inte riktigt varför jag blir så tagen av Martins öde. Vi är båda födda 86, och visserligen har även jag gjort en resa då jag i ung ålder flyttar nästan 100 mil från det jag känner till, till en helt ny plats där jag inte känner till någon eller något. Och jag har jobbat hårt för det. Men inte som Martin. Men kanske är jag rädd att mitt eget liv ska bli på samma sätt. Att jag går in i något enskilt utan att få utdelning av det och blir bortglömd. Jag vill också märkas, jag vill också ha bekräftelse, jag vill också att nån vet vem jag är och kan tänka på mig med respekt och glädje. Och inte bara glömmas bort i en fängelse av rutin. Lyssnade på en låt för någon dag sedan, Ode To My Family av Cranberries. Kände igen mig i den låten med.

Fotbollsdagar de senaste dagarna, Champions League. Vilken fest det är! Mitt fotbollsintresse finns där, men har inte varit på topp denna säsong, jag ser inte alls lika många matcher som förr. Men det är alltid där och lurar. De senaste två dagarna till exempel är det fotbollens himmelrike Champions League som stod på schemat. Det är nästan alltid bra fotboll i denna turnering och inte blir det sämre när det bjuds på lite dramatik. Mitt kära Arsenal till exempel, slog mästarna Milan på bortaplan med 0-2, något som de allra flesta experter trodde skulle vara omöjligt. Turkarna Fenerbache slog samma dag spanska virvelvinden Sevilla efter straffar och Lyon... Kunde tyvärr inte slå ut United. Fan.

Igår ville jag få någonting gjort dock, har varit svältfödd vad gäller det sociala så jag bjöd in Anders och Emily till att titta med oss på The Love Shack, till glass i stora lass. Real Madrid - Roma. Det blev en ganska underhållande match, även om fokus inte låg på den, jag hade bara trevligt och njöt av sällskapet. Jag tyckte det var en mycket lyckad kväll helt enkelt, men så blir det väl lätt med roligt folk! Tyvärr vann Roma mot slutet, efter typiskt Italienskt spel. Maskningar, filmningar, maskningar igen. Men i alla fall snygga mål. De anföll i alla fall trots allt ibland, den vann ju ändå matchen. Efteråt promenerade jag en stund med Emily, alltid bra, kugghjulen där uppe börjar så sakta röra sig och man tänker efter, vad det nu än må handla om. Även där det är ämnen jag tyvärr inte alls är insatt i och mest bara gissar. Men förhoppningsvis är det i alla fall kvalificerade gissningar.

För övrigt är det värt att notera att Fernando Torres gjorde ytterligare ett hattrick i går i Premier League. 18 ligamål så här långt. Otroligt bra för att vara debutsäsongen. Tre mindre än Ronaldo och ett mindre än Arsenals Adebayor. Det är fan inte helt omöjligt att han faktiskt vinner skytteligan. Det vore mycket imponerande. Speciellt i en liga som dominerar totalt i år, då det lutar åt att Spanien och Intalien bara får med sig ett lag vardera till kvartsfinalerna i Champions League, medan England ser ut att få alla fyra av sina. Alltså hälften av samtliga kvarvarande lag. Jävligt mäktigt.

Jag har börjat få in en viss rutin med arbetet, börjar bli ganska van och har dessutom utvecklat ett veckoschema så jag vet vad som behöver göras framöver, det hjälper mig nog. På så sätt är rutiner väldigt bra, det håller mig alert och på hugget. Arbetsmässigt alltså. För det finns en annan baksida av det myntet så klart.

"All work and no play, makes Jonas a dull boy" som gode herr Jack Nicholson skriver i The Shining. Ja minus Jonas då. Han heter ju Jack. På samma sätt som jag känner mig nöjd över rutinerna känner jag mig ganska hämmad över dem. Jag får inte utlopp för min fantasi, jag är så lek, spel och bus sugen att jag snart strejkar, byter namn till Olle och börjar officiellt om mitt liv som en 6åring. Mina roomies är för vuxet mogna för att bjuda upp till lek, men med lite tur finns det kanske någon annan där ute i världen som vill leka med mig? Kontakta mig i så fall, jag är en helt okey play-date!

Hmm... Jag annonserar play-dates innan jag annonserar vanliga sådana. Kanske finns anledningar till att du inte är så lyckosam inom det området eh Jonas?


Farbror Hipp Presenterar

Det är förvånansvärt få som pimpar sin mobil. Kanske har folket utvecklat smak och låter den vara så oblingad som möjligt, för att det helt enkelt är snyggt när det är stilrent? Äh. Skit i det fan. Skaffa dig en MoPod istället! Det är små söta figurer som ser ut som vilken cool nyckelring som helst, men som man fäster på mobiltelefonen i stället. Om du inte uppfattar att mobilen ringer eller att du får ett sms, lär du nog få det med en sådan. De blinkar och snurrar nämligen som om de var besatta! Jag personligen tycker nog att djävulen var coolast. 45 spänn styck kostar de i alla fall på megagadgets.se!