JBomb

Ibland krävs det så lite för att göra ens dag. Men man har ändå gjort det. Någonting för dagen. Dagens lilla speciella gåva till en själv. Man måste ge sig själv presenter då och då, det förtjänar man. Dagen måhända startade inte så jävla bra då mitt bandage fastnade i stygnen och det tog mig en halvtimma att byta. Obeskrivlig smärta, blåbankade lår och dussintalet svordomar senare har jag dock lyckats få loss bandaget med en blandning av blod och vaselin. Lovely.

Men sen var det ju trots allt tjockisdagen. Semla måste trots allt förtäras, men var lite osäker på var. ICA och coop och grejer duger ju bara inte. Lindahls och Fräcka är så opersonliga, om än bra. Men jag och Rikard har nu gått förbi ett konditori i snart ett och halvt år, observerat ett Peters konditori varje gång, men aldrig gått in. Nu var det dags. Utifrån ser det inte mycket ut för världen, det ser väldigt litet och enkelt ut. Tänk dig typ en liten pizzeria med ett enstaka bord, fast lite mysigare. Men utsidan är inte alltid vad det verkar vara. Så vi går in, köper varsin frestande semla serverade på fräsiga IKEA tallrikar VI upptäcker att det trots allt finns ett till rum att gå in i. Jaha. Och oj, stället är ju enormt! En matsal som kan konkurera med vilken större restaurang som helst, till det två mindre matsalar och dessutom ett nästan lika stort konferensrum. Stilen är så otroligt kitschig och nästintill smaklös, det var takmålningar i taket på spelkort och spårvagnar, som blandades med slumpvis uthängda gamla föremål på väggarna, mosaikmålningar på fönstrena, ofungerande gökur, en mangel, ett gamalt båtroder och krimskrans som föreställer solsystemet. Palmer är placerade i ett hörn, mellan dem står världens mest överdrivna lampa. Fikaborden består av ett ganska högt bord och blekröda fotöljer med blått tyg på här och var. Ur högtalarna spelas både billig och mysko panfjlötsmusik. Jag vet inte vad inredarna tänkte på, det är alldeles knarkat. Och man måste bara älska det. Där kunde man sitta, bara ta in den speciella atmosfären och känna lugnet. Så avslappnat, så lungt och skönt. Semlan jävligt god med. Vi ville aldrig gå där ifrån, vår lilla oas, vårt limbo som saknar referens till tid och rum. Det var som att gå in i en dörr som leder till en annan dimension, och komma ut i en snäll och mindre knäpp version av Twin Peaks. En välbevarad hemlighet.

Arsenal vann igår, gör ingenting alls. Idag blir det mer fotboll, ska bjuda in lite folk, se om de har sug. Öl och chips är grejen!


Farbror Hipp Presenterar

Jag är väldigt beroende av filtar. Finns det en inom räckhåll, så måste jag ha den på mig. Det är så varmt, så mysigt, så underbart. Det är inte alltid helt praktiskt, men ändå ett måste. Det opraktiska ligger i armarna. Man vill ju helst vara heltäckt och inte ha armarna fria, för det ultimata myset. Men då kan man inte hålla i saker, zappkontrollen, kaffe, den mörka chokladen eller vad det nu råkar vara. Men om filten faktiskt redan hade ärmar? Ka-ching, jackpott! Slanket är en fleecefilt som har just det. En filt med ärmar, så enkelt men ändå genialiskt. Visserligen dyr, men för mysighetspotentialen är det kanske värt stålarna? Finns dessutom i regnbågens alla färger, nästan. 480 spänn på coolstuff.



 

I'm falling in love with your favorite song
I'm gonna sing it all night long

I'm gonna dance with somebody
Dance with somebody

Dance

Dance

Dance

Efter många om och men så tog vi oss äntligen ut i stan för att testa tillgängligheten, jag tar plats på kära rullstolen, och Flashspelaren på plats på mitt knä. Rikard vid min sida som trogen medhjälpare och sidekick. Det är ganska svårt att köra rullstol, även om jag faktiskt var rätt duktig, men det blir inte lättare när man dessutom ska koncentrera sig på att få micken och spelaren att stanna på knäna, och dessutom förmedla live vad som händer utan något manus. Men det gick nog bra! Om staden sedan var handikappsanpassad? Nja.... Sådär. Rikard fick hjälpa mig ett flertal gånger när jag kört fast eller helt enkelt inte kunde ta mig någonstans. Betydligt fler gånger än jag skulle önska, staden har fortfarande en väldigt lång väg att vandra.
Men det är kul att åka rullstol, åtminstone ett tag. Man får nya perspektiv på saker och ting, ser staden på ett annat sätt. Ser sig själv på ett annat sätt. Och så får man jäkla starka armar. Herrejösses, min högra axel och hand känns stendöd. Den drar nämligen åt höger så man måste ta i extra med just den armen för att få balans. Men en upplevelse var det definitivt.



Jag har börjat försöka sälja av mig lite grejer. Ingen jättelycka än så länge, men några bud har jag! Bättre att sälja saker som ändå inte används eller hur? Tradera-troller har kanske mig i sitt grepp, men jag börjar slåss tillbaka med samma mynt minsann!

För övrigt bör ni se Frost/Nixon, den mest spännande filmen på väldigt lång tid, och då är det inte med ett knytnävslag i hela filmen. Ingen skjuter, knuffas, sparkar eller spränger. Bara diskuterar. Och det är så tätt så tätt. Klart värdig Oscar för bästa skådespeleri!

Oooooooahhhhh, jävlar i helvete.

Det var skönt vatten.