JBomb

Hmm. Statistiken för bloggen är rekordlåg den senaste tid, så intresset ligger kanske inte i topp. Jag är inte så brydd egentligen men jag tycker det talar bra för min sinnesställning just nu. Inte rekordlåg alltså, utan obrydd.

Jag började skriva på en uppgift för kandidaten idag, där man ska skriva vad man har lärt sig de här senaste åren. Kollade igenom gamla anteckningar och arkiverade projektarbeten. Jag var verkligen mycket mer aktiv tidigare, blocken var fulla av nerklottningar och egna iakttagelser. Eller bara kommentarer till mig själv, eller nån putslustig ordvits som jag kletade ner bara för skojs skull. Nuförtiden är det bara en sörja av knappt igenkännbara bokstäver, om jag skriver någonting överhuvudtaget. Arbetena vet jag att jag har brainstormat som en jäkla galning förr, men nu kommer jag knappt på någonting alls. Fantasin verkar verkligen ha fått sin törn för tillfället (hoppas verkligen det är tillfälligt) då jag inte ens längre kan komma på nåt intressant eller ens roligt att säga längre, än mindre sysslor att hitta på, som folk är sugna på att göra. Oengagemang, likgiltighet och ansträngt är ledorden just nu, och det är ord jag inte vill känna igen mig själv i. Men jag ska nog i alla fall se fotboll med boysen/ girlen på onsdag, om intresset finns, och käka glass i mängder är det tänkt. Det känns bra i så fall, var länge sedan något sånt hände, jag ska försöka styra. Jag har mest hängt på vad andra vill eller ska göra, utan någon riktig respons på mina egna, få, förslag. Och det är det väl inget fel i, men inte riktigt mig, att bara hänga på. Andra följer med strömmen och gör som alla andra gör, det har inte varit jag.

I morrn ska jag festa eller åtminstone dricka alkohol på ett eller annat sätt, har inte riktigt kommit på något, men alkoholen har jag, några öl och en 7a vodka som jag och Rikard ska dela på. Det blir tredje gången denna månad, inte heller likt mig. Men jag skiter i det, för jag tror jag kommer att ha roligt, det är väl huvudsaken. Men kanske det mest fantasilösa och strömföljande man kan göra... äh fuck that, fantasin får komma senare.

Jag känner inte igen mig själv, och kanske är det för att jag ärligt börjar se mig själv som white trash. Men jag känner ingen panik eller ångest, för eller senare kommer jag att kasta ut de sopor jag inte gillar.

För att ge ett exempel. En fejkad sista stripp från kultserien Kalle och Hobbe (fantasifull pojke tror hans tygtiger finns på riktigt, och hittar på mycket bus tillsamans, och leker med varandra hela tiden)