Mina favoritfilmer del.2
Aouch. Jag förstår inte, jag har ont i hela mitt högerben och har haft det sen lördags. Kom igen nu benet, svik mig inte nu! Kanske är någon muskelsträckning eller nåt. Förhoppningsvis går det väl över, jag känner inte direkt för att träna när det gör skitont att gå i trappor, lyfta vikter är förmodligen inte bättre.
Idag ska jag försöka vara lite mer effektiv vad gäller skolarbetet. Vi får väl se hur det ter sig. Förmodligen ganska illa eftersom jag skriver här, och har tänkt spela lite Resident Evil innan. 15 timmar in nu, verkar vara ett väldigt långt spel. Hmm. Jag har skjutit arga spanska bönder i 15 timmar.... Nån som undrar varför jag inte går hem hos folk och inte är ett populärt besöksobjekt överhuvudtaget på uteställen ? Jag tror det stavas; N... Ö...R...D... NÖRD! Nåja, min förlust, jag får ha roligt med det jag känner till i stället. Din famn är så varm, tv-skärm.
Det är visst tider för Oscars och även om jag inte bryr mig nämnvärt om en sådan gala så... har jag inte tänkt göra det nu heller. Men Rikard var nog tokig nog för att se den i alla fall. Men det är väl en anledning så god som någon att fortsätta med min filmslista kanske? Jo jag tror det, here goes:
5. Eternal sunshine of the spotless mind
Det här är filmen: En inte allt för enkel film vad gäller handling och dramaturgi, men oj så bra. Jim Carrey spelar Joel, som är alldeles förkrossad då hans lika charmiga som udda flickvän Clementine sedan flera år tillbaka, raderar sitt minne om allt som har med Joel att göra. Bitter och frustrerad bestämmer sig även han för att kontakta företaget som raderar minnen på beställning. Men under själva processen ångrar sig Joel och hans undermedvetna gör allt för att hindra att de raderas hans minnen av kvinnan han älskar. Det blir en häftig kamp mellan Joels hjärna och minnen, och forskarföretagets oetiska maskiner.
Därför gillar jag den: För det första så bevisar återigen Jim Carrey att han är en lysande skådespelare, som behärskar långt mycket mer än slapstick och talande rövar, även om det också har sina poänger så klart. Filmen är så fantasifull, men ändå realistisk i sin form. Känslorna är många, men aldrig överdrivna som i en standard Hollywood rulle. Filmen är rolig, men aldrig så att det blir opassande eller löjligt. Den är helt enkelt väldigt väl balanserad, sitt märkliga ämne till trots. Och Joel och Clementines flykt från raderade minnen kommer alltid att vara mycket häftigare än vilken biljaktsscen som helst.
Kvinnor blinkar nästan två gånger så mycket som män.
Idag ska jag försöka vara lite mer effektiv vad gäller skolarbetet. Vi får väl se hur det ter sig. Förmodligen ganska illa eftersom jag skriver här, och har tänkt spela lite Resident Evil innan. 15 timmar in nu, verkar vara ett väldigt långt spel. Hmm. Jag har skjutit arga spanska bönder i 15 timmar.... Nån som undrar varför jag inte går hem hos folk och inte är ett populärt besöksobjekt överhuvudtaget på uteställen ? Jag tror det stavas; N... Ö...R...D... NÖRD! Nåja, min förlust, jag får ha roligt med det jag känner till i stället. Din famn är så varm, tv-skärm.
Det är visst tider för Oscars och även om jag inte bryr mig nämnvärt om en sådan gala så... har jag inte tänkt göra det nu heller. Men Rikard var nog tokig nog för att se den i alla fall. Men det är väl en anledning så god som någon att fortsätta med min filmslista kanske? Jo jag tror det, here goes:
5. Eternal sunshine of the spotless mind
Det här är filmen: En inte allt för enkel film vad gäller handling och dramaturgi, men oj så bra. Jim Carrey spelar Joel, som är alldeles förkrossad då hans lika charmiga som udda flickvän Clementine sedan flera år tillbaka, raderar sitt minne om allt som har med Joel att göra. Bitter och frustrerad bestämmer sig även han för att kontakta företaget som raderar minnen på beställning. Men under själva processen ångrar sig Joel och hans undermedvetna gör allt för att hindra att de raderas hans minnen av kvinnan han älskar. Det blir en häftig kamp mellan Joels hjärna och minnen, och forskarföretagets oetiska maskiner.
Därför gillar jag den: För det första så bevisar återigen Jim Carrey att han är en lysande skådespelare, som behärskar långt mycket mer än slapstick och talande rövar, även om det också har sina poänger så klart. Filmen är så fantasifull, men ändå realistisk i sin form. Känslorna är många, men aldrig överdrivna som i en standard Hollywood rulle. Filmen är rolig, men aldrig så att det blir opassande eller löjligt. Den är helt enkelt väldigt väl balanserad, sitt märkliga ämne till trots. Och Joel och Clementines flykt från raderade minnen kommer alltid att vara mycket häftigare än vilken biljaktsscen som helst.
4. The Truman Show
Det här är filmen: Truman Burbank lever ett liv som till stor del handlar om rutiner, med viss krydda av dramatiska ögonblick. Men i det stora hela är han en väldigt ordinär man som lever ett ganska ordinärt liv. Trodde han. Truman har i hela sitt liv, från att han låg i sin mammas mage varit med i en dokusåpa som handlar om hon själv. Allting i hans liv är påhittat, alla människor som möter honom är skådespelare, och staden han bor i är i själva verket bara en gigantisk filmstudio. Eftersom Truman inte är helt nöjd med sina rutiner och väljer i stället att äntligen lämna staden och utforska världen, får tv-producenterna panik och gör allt för att stoppa honom. Truman börjar ana att allt inte är rätt ställt...
Därför gillar jag den: Den tidigare av Jim Carreys mer seriösa roller, och han gör den lika bra här. Berättelsen om Truman är alltid aktuell, och än mer sedan filmen faktiskt gjordes för dryga tio år sedan. Dokusåparna blir bara mer och mer ingående och steget är förmodligen inte långt till att folk faktiskt är med i en sådan utan att veta om det, allt för att vinna kriget om tittarsiffrorna. Det är också beviset att livet som helylle med jobb, fru, fint hus och några öl med polarna inte alltid är det självklara valet, speciellt inte när det är påtvingat. Det liv man lever bör man få välja själv, och inte göra som andra vill att man ska leva det.
Det här är filmen: Truman Burbank lever ett liv som till stor del handlar om rutiner, med viss krydda av dramatiska ögonblick. Men i det stora hela är han en väldigt ordinär man som lever ett ganska ordinärt liv. Trodde han. Truman har i hela sitt liv, från att han låg i sin mammas mage varit med i en dokusåpa som handlar om hon själv. Allting i hans liv är påhittat, alla människor som möter honom är skådespelare, och staden han bor i är i själva verket bara en gigantisk filmstudio. Eftersom Truman inte är helt nöjd med sina rutiner och väljer i stället att äntligen lämna staden och utforska världen, får tv-producenterna panik och gör allt för att stoppa honom. Truman börjar ana att allt inte är rätt ställt...
Därför gillar jag den: Den tidigare av Jim Carreys mer seriösa roller, och han gör den lika bra här. Berättelsen om Truman är alltid aktuell, och än mer sedan filmen faktiskt gjordes för dryga tio år sedan. Dokusåparna blir bara mer och mer ingående och steget är förmodligen inte långt till att folk faktiskt är med i en sådan utan att veta om det, allt för att vinna kriget om tittarsiffrorna. Det är också beviset att livet som helylle med jobb, fru, fint hus och några öl med polarna inte alltid är det självklara valet, speciellt inte när det är påtvingat. Det liv man lever bör man få välja själv, och inte göra som andra vill att man ska leva det.
3. Spider-man
Det här är filmen: Peter Parker är en nörd, som vilken av oss som helst, som för allt i världen inte är häftiga nog för att träffa flickor, hamna i centrum eller hänga med de coola killarna. Peter Parker är helt enkelt en looser, och är därför väldigt lätt att identifiera sig med, då han precis som de alla flesta loosers har mer storslagna drömmar än så. Allt ändras när Peter blir biten av en genetiskt förstärkt spindel, vilket ger honom häftiga superkrafter. Äntligen kan han inte bara vara lika cool som någon annan, han kan överglänsa dem på alla sätt och vis. Det leder dock till att Peter blir allt mer egoistisk och när han kan stoppa en bov, men väljer att inte göra det, får han ångra sig bittert. Samma bov dödar nämligen hans farbror, till lika det närmaste Peter har en far, och han får bittert lära sig att med stora krafter följer ett lika stort ansvar.
Därför gillar jag den: För att jag är ett seriefreak, helt enkelt. Jag är nörden, loosern och förutom att jag inte är lika smart, så är det mycket lätt att identifiera sig med Parker. Spider-man 2 är kanske egentligen en bättre film, men nördens utanförskap visas inte på samma sätt i dem filmerna. Dessutom så är tillfället då jag filmen på bio kanske den lyckligaste filmvisning jag någonsin varit på. Här hade jag läst serierna sen jag bara var en liten knodd, och så helt plötsligt är han där. Klättrar på väggarna, svingar sig i nät och spöar skurkar. På riktigt. Wow.
Det här är filmen: Peter Parker är en nörd, som vilken av oss som helst, som för allt i världen inte är häftiga nog för att träffa flickor, hamna i centrum eller hänga med de coola killarna. Peter Parker är helt enkelt en looser, och är därför väldigt lätt att identifiera sig med, då han precis som de alla flesta loosers har mer storslagna drömmar än så. Allt ändras när Peter blir biten av en genetiskt förstärkt spindel, vilket ger honom häftiga superkrafter. Äntligen kan han inte bara vara lika cool som någon annan, han kan överglänsa dem på alla sätt och vis. Det leder dock till att Peter blir allt mer egoistisk och när han kan stoppa en bov, men väljer att inte göra det, får han ångra sig bittert. Samma bov dödar nämligen hans farbror, till lika det närmaste Peter har en far, och han får bittert lära sig att med stora krafter följer ett lika stort ansvar.
Därför gillar jag den: För att jag är ett seriefreak, helt enkelt. Jag är nörden, loosern och förutom att jag inte är lika smart, så är det mycket lätt att identifiera sig med Parker. Spider-man 2 är kanske egentligen en bättre film, men nördens utanförskap visas inte på samma sätt i dem filmerna. Dessutom så är tillfället då jag filmen på bio kanske den lyckligaste filmvisning jag någonsin varit på. Här hade jag läst serierna sen jag bara var en liten knodd, och så helt plötsligt är han där. Klättrar på väggarna, svingar sig i nät och spöar skurkar. På riktigt. Wow.
2. Nyckeln till frihet
Det här är filmen: Trots den ständiga svenska debatten om att svenska fängelser är för mjuka, brottslingarna får dyrare mat än skolelever och så vidare, är det nog fortfarande en pärs. Men det är fortfarande ingenting i jämförelse med de mer tuffa amerikanske fängelserna. Speciellt när man sitter där som oskyldig. Andrew Dufresne är en sådan person, under en tid då klimatet i USA var extra hårt. Men även på hårda, avskyvärda platser finns det personer som vill en väl, och som är vettiga. Och när han träffar "Red" får han en vän som håller sig genom hela livet. Och det är egentligen det hela filmen handlar om, vänskap.
Därför gillar jag den: Jag har läst mycket Stephen King genom mina dar, har ett tjugotal böcker hemma i Skellefteå. Men om sanningen ska fram är detta en av de sämre böckerna. Så döm av min förvåning då jag ser filmen som bygger på hans bok och det är en av de bästa filmer jag någonsin har sett. Fantastiskt. Det finns en oerhörd lättnad att se denna film spänna över flera årtionden, men se att hur klimat på fängelset förändas på gott och ont, så är Andys och Reds vänskap alltid lika stark, alltid lika påtaglig. Det är helt enkelt mycket rörande att se.
Det här är filmen: Trots den ständiga svenska debatten om att svenska fängelser är för mjuka, brottslingarna får dyrare mat än skolelever och så vidare, är det nog fortfarande en pärs. Men det är fortfarande ingenting i jämförelse med de mer tuffa amerikanske fängelserna. Speciellt när man sitter där som oskyldig. Andrew Dufresne är en sådan person, under en tid då klimatet i USA var extra hårt. Men även på hårda, avskyvärda platser finns det personer som vill en väl, och som är vettiga. Och när han träffar "Red" får han en vän som håller sig genom hela livet. Och det är egentligen det hela filmen handlar om, vänskap.
Därför gillar jag den: Jag har läst mycket Stephen King genom mina dar, har ett tjugotal böcker hemma i Skellefteå. Men om sanningen ska fram är detta en av de sämre böckerna. Så döm av min förvåning då jag ser filmen som bygger på hans bok och det är en av de bästa filmer jag någonsin har sett. Fantastiskt. Det finns en oerhörd lättnad att se denna film spänna över flera årtionden, men se att hur klimat på fängelset förändas på gott och ont, så är Andys och Reds vänskap alltid lika stark, alltid lika påtaglig. Det är helt enkelt mycket rörande att se.
1. Terminator 2
Det här är filmen: I framtiden kommer maskinerna att bli medvetna, få eget liv och ställa sig emot människan. Det kommer att bli ett långvarigt krig mellan de kvarvarande människorna och de allt fler robotorna. Cirka 70% av världens befolkning är utrotade, främst genom kärnvapen attacker. John Connor är människornas ledare, en person som maskinerna inte lyckas ta kål på. Så därför väljer de att skicka en Terminator modell tillbaka i tiden för att döda honom när han bara är ett barn. Människorna är inte sämre och skickar en modell de också, men den har uppdraget att skydda honom i stället. Frågan är bara vilken av dem som kommer att lyckas med sitt uppdrag?
Därför gillar jag den: Ja det kanske är lite skumt att ha en action film med självaste Arnold i huvudrollen som favoritfilm, men det spelar ingen roll. Denna filmen är så grym, och fortfarande den stora måttstocken för mig som alla andra actionfilmer jämförs med. Hittills har ingen annan hållit måttet. Tung, hård och spännande med flera oförglömliga scener, och inte mindre än två biljaktscener där den jagande parten har en stenhård långtradare. Kan det verkligen bli bättre än så? Jepp. Filmen är kanske inte djupast i världen, men har ändå en väl genomarbetad handling med många tänkvärda frågor. Hur stor tillit ska man egentligen ha till maskiner, och hur avancerade ska man faktiskt göra dem? Kanske blir det så småningom vår egen undergång.
Det här är filmen: I framtiden kommer maskinerna att bli medvetna, få eget liv och ställa sig emot människan. Det kommer att bli ett långvarigt krig mellan de kvarvarande människorna och de allt fler robotorna. Cirka 70% av världens befolkning är utrotade, främst genom kärnvapen attacker. John Connor är människornas ledare, en person som maskinerna inte lyckas ta kål på. Så därför väljer de att skicka en Terminator modell tillbaka i tiden för att döda honom när han bara är ett barn. Människorna är inte sämre och skickar en modell de också, men den har uppdraget att skydda honom i stället. Frågan är bara vilken av dem som kommer att lyckas med sitt uppdrag?
Därför gillar jag den: Ja det kanske är lite skumt att ha en action film med självaste Arnold i huvudrollen som favoritfilm, men det spelar ingen roll. Denna filmen är så grym, och fortfarande den stora måttstocken för mig som alla andra actionfilmer jämförs med. Hittills har ingen annan hållit måttet. Tung, hård och spännande med flera oförglömliga scener, och inte mindre än två biljaktscener där den jagande parten har en stenhård långtradare. Kan det verkligen bli bättre än så? Jepp. Filmen är kanske inte djupast i världen, men har ändå en väl genomarbetad handling med många tänkvärda frågor. Hur stor tillit ska man egentligen ha till maskiner, och hur avancerade ska man faktiskt göra dem? Kanske blir det så småningom vår egen undergång.
Har ni någon åsikt, vilka är era favoritfilmer? Kommentera gärna! =)
Dagens fakta:
Dagens fakta:
Kvinnor blinkar nästan två gånger så mycket som män.
Kommentarer
Postat av: mamsen
nyckeln till frihet det tycker jag var jätte bra
men den gröna milen är den klart bästa film jag någonsin har sett
Postat av: J
Ja, kombinationen Stephen King och fängelser verkar vara en guldgruva, succé varje gång!
Trackback
