Mina vågor av medgång
Som en jävla tsunami.
Jag har alltid varit en ensam person. Jag har sällan gjort intryck på någon, aldrig haft ett rikt socialt liv även om jag har ett par få vänner jag verkligen kan lita på. Jag är ingen rolig bekantskap helt enkelt, och sällan eftertraktad. Men jag har alltid tagit stolthet i det jag gör. Jag gör alltid mitt bästa och brukar kunna få resultat som åtminstone är helt okej. Det har varit lite av min personliga räddning. Om inte annat så har jag alltid haft det att luta mig mot.
Jag brukar sällan ha megång i någonting, vare sig i arbete eller privat, kan någonting gå fel så brukar det ha en tendens att göra just det. Så har det inte varit denna gång dock, med nuvarande projekt. Allt har funkat smidigt och alla möjliga problem har bara flytit förbi obemärkta tack vare enkla och smarta lösningar. Det har varit ganska nytt för mig, men väldigt uppskattat. Men efter solsken kommer regn. Alltid detta jävla regn.
Igår träffade jag min designer för första gången. Schysst och duktig kille med många bra ideér. Han ville dock ha lite material att utgå i från när han designar, och det borde inte vara några problem. Jag hade satt deadline för första utkast vid den här tiden, så det är ju bara att vidarebefodra. Men då jag hörde av mig till mina medarbetare var det knappt någon som hade börjat och i alla fall tre av dem bestämt sig för att hoppa av. Vad ska jag göra nu? Hela min planering är åt helvete nu. Antingen så kortar jag ner den igen, vilket hade varit förjävligt, eller så måste jag öka min egen arbetstid med minst 100%. Utan att överdriva. Jag vet inte om jag har den kraften.
Idag skulle jag besöka mitt tryckeri, för att känna på papperna och se hur det ser ut med tryckt färg och så. Men mitt lokalsinne är som det är. Och det hjälper inte att tryckeriet är osynligt. Jag letade i åtminstone 1.5 timme utan framgång, gick på alla avfarter, kolla alla gränder, gjorde allt jag bara kunde. Hittade ingenting. Hur jävla värdelös kan en människa bli? Antar att jag får göra nya försök, men jag har ingen kraft, ingen energi. Nu känns det bara som att jag har en tjock jävla vägg framför mig, svart av frustration och desperation.
Jag ser mig själv sitta på en strand. Det är stormoväder med spöregn och vågor som slår våldsamt mot strandkanten. Efter ett tag slutar det storma, regnet avtar och vågorna sköljs långsamt tillbaka. Med sig har de tagit mitt sista uns av stolthet och värdighet. Jag sitter kvar, alldeles tom.
Jag har alltid varit en ensam person. Jag har sällan gjort intryck på någon, aldrig haft ett rikt socialt liv även om jag har ett par få vänner jag verkligen kan lita på. Jag är ingen rolig bekantskap helt enkelt, och sällan eftertraktad. Men jag har alltid tagit stolthet i det jag gör. Jag gör alltid mitt bästa och brukar kunna få resultat som åtminstone är helt okej. Det har varit lite av min personliga räddning. Om inte annat så har jag alltid haft det att luta mig mot.
Jag brukar sällan ha megång i någonting, vare sig i arbete eller privat, kan någonting gå fel så brukar det ha en tendens att göra just det. Så har det inte varit denna gång dock, med nuvarande projekt. Allt har funkat smidigt och alla möjliga problem har bara flytit förbi obemärkta tack vare enkla och smarta lösningar. Det har varit ganska nytt för mig, men väldigt uppskattat. Men efter solsken kommer regn. Alltid detta jävla regn.
Igår träffade jag min designer för första gången. Schysst och duktig kille med många bra ideér. Han ville dock ha lite material att utgå i från när han designar, och det borde inte vara några problem. Jag hade satt deadline för första utkast vid den här tiden, så det är ju bara att vidarebefodra. Men då jag hörde av mig till mina medarbetare var det knappt någon som hade börjat och i alla fall tre av dem bestämt sig för att hoppa av. Vad ska jag göra nu? Hela min planering är åt helvete nu. Antingen så kortar jag ner den igen, vilket hade varit förjävligt, eller så måste jag öka min egen arbetstid med minst 100%. Utan att överdriva. Jag vet inte om jag har den kraften.
Idag skulle jag besöka mitt tryckeri, för att känna på papperna och se hur det ser ut med tryckt färg och så. Men mitt lokalsinne är som det är. Och det hjälper inte att tryckeriet är osynligt. Jag letade i åtminstone 1.5 timme utan framgång, gick på alla avfarter, kolla alla gränder, gjorde allt jag bara kunde. Hittade ingenting. Hur jävla värdelös kan en människa bli? Antar att jag får göra nya försök, men jag har ingen kraft, ingen energi. Nu känns det bara som att jag har en tjock jävla vägg framför mig, svart av frustration och desperation.
Jag ser mig själv sitta på en strand. Det är stormoväder med spöregn och vågor som slår våldsamt mot strandkanten. Efter ett tag slutar det storma, regnet avtar och vågorna sköljs långsamt tillbaka. Med sig har de tagit mitt sista uns av stolthet och värdighet. Jag sitter kvar, alldeles tom.
Kommentarer
Trackback
