Min extraordinära hund
Därför var det inte lite jobbigt att vakna i morse, då mamma frågar om jag vill följa med dem till veterinären, men jag vänder bara på mig och grymtar något. Då säger hon att det är möjligt att vi ska ta bort henne om veterinären inte tror att det är någon idé att fortsätta, vi vill inte att hon ska plågas, och på senare tiden har hon verkligen sett jätteledsen ut, sällan ätit och skrikit av smärta och knappt ens orkat hoppa upp i sängar och soffor. Och hon är ju knappast purung, hon är trots allt 90 nånting. Att avliva henne kändes inte speciellt avlägset.
Så god morgon.
Kämpade hela morgonen med att försöka hålla masken, och ägna Ronja så lite uppmärksamhet jag bara kunde. Fastän det kändes som att det kanske var sista gången jag såg henne här hemma i huset. Förmodligen borde jag väl ha varit med henne så mycket som möjligt men jag pallade bara inte.Bilresan kändes därefter väldigt, uppskattat lång. Vid det laget hoppades jag att vi alldrig skulle komma fram. Men det gjorde vi. Och väl där kändes allt ännu mera på riktigt, nu var vi faktikst i väntrummet och detta kunde mycket väl vara sista gången jag ser min älskade Dosi vipp, samtidigt som jag håller henne i kopplet och hon är jättenervös. Då kunde jag bara inte hålla mig längre och började gråta. Lyckligtvis fanns eviga stöttepelaren mamma där. Så gav jag Ronja en som jag trodde var en sista klapp på huvudet och så gick vi in.
Men där visade sig att Ronja absolut inte är frisk som en nötkärna, men att hon är i extremt fint skick för sin ålder och vi fick beröm på hur bra vi har tagit hand om henne. Hon fick dyra medeciner och en estimerad livslängd på max ett halvår till... men nu kan vi ju åtminstone göra det till en bra sista tid. Så vi åkte så hon fick bada, hennes älsklingssyssla. Ibland undrar jag om hon inte egentligen är en säl.
Det var egentligen tänkt att jag skulle styra upp något med gänget idag, men jag hade bara inte psyke eller kraft till det, fastän jag var så otroligt lättad. Istället ahr jag bara hjälpt grannen med att bära lite spån och gipsplankor och sett klart tredje säsongen av OC med mamma. Jag far ju snart hem igen så vi såg de sista sex avsnitten. Så vi hann, vi såg tre OC säsonger ihop denna sommar morsan, inte illa.
Nu ligger Ronja här bakom mig när jag skriver, på hennes alldeles egna säng i skrubben, och jag klappar henne på huvudet så mycket jag bara vill. Och det vill jag.
Jonas jag älskar dej, om du visste vad jag med blev lättad, gjorde som du höll masken hela morgonen, men ville ju om det skulle vara så illa att hon skulle avlivas att du skulle få chansen, tror du hade vart jätte besviken annars, har jag inte rätt så säg??
Men nu slapp vi o "lillan" har redan märkt av den medicin hon fick , som du så väl märkte i morse då hon berättade för dej en lång lång stund hur hon haft det *ler genom tårar*, o redan så piggare verkar hon.
Ja Jonas tack för alla timmar jag fått tillbringa med dej och OC, gissa om jag njutit, det ska jag tänka på de gånger jag saknar dej, vilket är ofta ofta när du inte är här....
Jonas man skriver kanske inte sådant här men jag är så jävla stolt över att du är min o pappas son, och jag älskar dej så otroligt hjärtans mycket.
puss från mamsen
Otroligt skönt att det gick så bra.
Jag har varit där några gånger, jag vet hur jobbigt det är. KRAM!
Tack för de fina orden mamma, älskar er med :)
Tack Emily, jo jag vet och det blir aldrig lättare. Varför har inte djur längre levnadstid?... dumma evolution. Kram!
