JBomb

Jag var på bio igår, det är egentligen inget jag har råd med, men nu var jag det ändå. Det var ju trots allt årets filmhändelse på g. Batman - The Dark Knight. Lätt att se det som ytterligare en superhjältefilm, men nej, den  är så mycket mer. Det är en milstolpe i genren, och ett måttstock för kommande actionfilmer. Den var med andra ord helt briljant. Men lite mer om det senare. 

Det var Sandra av alla människor som hörde av sig och ville se den med mig, tjejen som fnyser om man säger att man gillar Terminator eller Matrix, och som skrattar om hjälten dör. Den Sandra ville inte bara se den filmen på bio, hon ville dessutom bjuda mig, och hennes pajk! Kan man göra annat än att passa på? Nu njöt visserligen kanske inte hon lika mycket som jag, hon halvslummrade på min eller hennes pojke Dennis axel så länge inte Jokern var i bild, men ändå. Oerhört snällt, och nog den bästa biopresenten någonsin! Dessutom kryllade det verkligen av gamla klasskompisar jag knappt har sett sedan gymnasiet, tisdag var den dag då folk gick och såg bio helt enkelt. Mycket kul att återse många av dem, och man blir nästan lite förvånad varje gång någon poppar upp ur varje hörn inne på biografen.

Jag passade på att vandra en del innan bion då jag var där ca 1.5 timme innan det var dags... jag gick till Nordanå, ville titta på skeppet i lekparken... Den är mycket mindre nu. Den har nog krympt. Jag vägrar att erkänna att jag har växt ifrån lekparksskeppet. Så den har krympt. Punkt. Såg också att de hade tagit bort den enormt roliga snurrgrejen, med en massa cyklar som man kunde trampa som en galning på, för att sedan bli avslängd, stuka fötterna och få skrapsår stora som tallrikar över ansiktet. Varför kan de ha tagit bort den tro?

Filmen ja. OH MY GOD! Vilken intensitet. Det hände någonting i princip hela tiden, minnesvärda coola actionscener, flashiga biljakter och massa cool teknisk blingbling. Och så det framför allt annat. Tyvärr bortgångna Heath Ledger som Jokern. Helt förtrollande karaktär, helt briljant skådespeleri... given oscar. Och inte bara för att han är död. Han är minst sagt värdig den. Det är väl kanske det lilla minuset med filmen. Jokern, men även distriktåklagare Harvey Dent spelad av Aaron Eckhart, överskuggar Batman helt. När hederliga Bruce Wayne är i bild lutar man sig bara tillbaka och hoppas att någon av de andra två ska dyka upp i bild i stället. Men det är nog meningen också. Det här är inte Batmans film. There are new guys in town. Men se den för guds skull! På bio!


Det jag annars har pysslat med den senaste tiden är det här med vikten. Det var dags att ta tag i den, och inte bara hålla i valkarna, på riktigt. Så jag gick med i Aftonbladets viktklubb. Kanske kan tyckas löjligt, men jag tror man behöver sådan hjälp, jag klarar det då inte ensam. Inte ännu i alla fall. Så jag räknar, väger och väljer med omsorg det jag ska äta. Allt. Men ärligt talat har jag inte börjat tycka att det är speciellt jobbigt eller omständigt. Det är helt klart värt det, på de två veckor jag har varit med har jag tappat 3.3 kilo, helt okej. Bara drygt 26.5 kvar då...  Men förhoppningsvis ger detta mig mycket. På alla möjliga olika plan. Jag ska göra detta väldigt seriöst.



Farbror Hipp Presenterar


Alltså det här med tatueringar... jag vet inte. Visst kan det vara snyggt, men alla som känner att det är tufft eller rebelliskt att ha en tatuering kan ju gå och lägga sig någon stans. Alla har tatueringar.  Dagisfröken kan ha en orm som slingrar sig runt halsen och tanten i ICA kassan har säkert spindelnät tatuerat på armbågarna. Det är mer rebelliskt att inte ha tatueringar nuförtiden, för de är extremt mainstream. Lika mainstream som Maddona eller Justin Timberlake. Men i alla fall. Hittar man något man vill ha är det så klart bara att tatuera på, bara man väljer med god smak!

För dem som inte vet, och som tycker att gnuggisar inte riktigt är vad de är ute efter, kan ju köpa en tatto Sleeve från Coolstuff.se för futtiga 39 spänn styck. Mycket billigare än om du skulle göra det på riktigt! Bara att trä en sådan på armen, så har du en hel arm full av tatueringar, antingen i färg eller i svartvitt. Nu är du redo att imponera på alla människor i hela världen, oavsett etnicitet, ålder eller kön!

Det är inte första gången förstås. Jag har börjat få in en vana att sköta brorsans hund Aslan, en mycket vacker och snäll byracka. Och när brorsans semester är slut kommer det dessutom att bli på en mer permanent basis. Men det är lugnt. Det betyder bara att jag kommer att få i alla fall något att göra på dagarna, min budget på 10 kr/dag räcker inte särskilt långt. Bara att åka till stan fram och tillbaka utan att köpa någonting kostar 44 spänn. Så ungefär en gång i veckan kan jag ta mig friheten att faktiskt lämna huset. Då är det vettigare att spendera sin tid i huset med den gula lilla grejen. Måste säga att han är fantastisk bara för att vara ett år gammal, de flesta hundar lyder inte så där bra då. Det betyder också så klart att han är full av energi. Vi lekte, motionerade, promenerade, i stort sett hela dagen. Inte så konstigt att den lilla parveln fortfarande ligger i min säng och snarkar.

Jag var hundvakt igår, både åt brorsans hund och mormors. Det är något speciellt med djur, jag tror egentligen att alla människor borde ha någon form av husdjur. Inte för att man måste, jag hatar alla sociala måsten, utan för att jag tror att man lär sig så himla mycket av dem. Att ta ansvar för andra, att inte alltid sätta sig själv i första rummet, 24 timmar om dygnet. Men kanske framför allt ha medkänsla och visa sina känslor. Djur gör det hela tiden, helt naturligt. De visar vad de vill, och fastän man inte delar någon gemensam muntlig kommunikation så förstår man nästan alltid vad djuret vill eller behöver. Tänk om människor kunde vara så enkla ibland. Inte för att jag tycker att man ska vara som djur hela tiden, jag är ju ingen fan av "sätta på någon, vem som helst, bara för att man är kåt"  eller "jag äter vad som helst, när som helst bara jag är hungrig"  Mänsklighet och att ha mer självkontroll än att lita på sina instinkter eller behov hela tiden är såklart väldigt betydande, men att lära sig vissa aspekter från djuren. Det skadar ju faktiskt ingen att visa att man är glad, eller vara tydlig med vad man vill.


Jag har gjort ett nytt godiskontrakt, muntligt än så länge, som innebär att jag bara får äta godis en gång i månaden fram till januari. Att göra kontrakt kan tyckas löjligt egentligen, egentligen borde man ju bara kunna säga till sig sjävl att det räcker. Men det fungerar inte riktigt så. Man, eller åtminstone jag, kan alltid svika sig själv. Om man däremot lovar någon annan, någon väldigt betydelsefull i ens liv  (i detta fall Emily) att man inte ska göra det... då sviker man inte sig själv lika mycket som man sviker ett löfte till en fin vän. Och det har jag för avsikt att aldrig göra, det är en hederssak. Och det kan ge styrka det med. Visst gör man det för sin egen skull, om jag äter godis eller inte borde inte spela någon roll för någon annan än mig själv. Men jag tycker ändå att man växer. Man håller sitt löfte, och vet att man är en ganska bra person bara för det. Det är inte alla som håller det de säger. Däremot är man svinigt sugen på snacks och godis just nu, bara för att man vet att man inte får. Men det går över, början är alltid värst, mest för att man är van att stoppa i sig saker. Jag tror det dessutom blir väldigt bra till hösten, då jag ska börja gymma. Säkert bra nu med, då jag ser till att promenera en timma om dagen, men då lär det vara en vägvinnande kombination till ett mer aktivt, atraktivt, och hälsosamt liv.


Jag såg filmen Stranger Than Fiction igår, med en förvånansvärt skicklig Will Ferell i huvudrollen. Är sällan speciellt förtjust i hans komiska filmer, oftast bara löjliga på ett sådant där barnsligt sätt. Men här övertygade han, ungefär som Jim Carrey i The Truman Show och Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Det var en väldigt intressant film. Ferell spelar alltså en karaktär, Harold Crick, som en dag helt plötsligt börjar höra en berättarröst. Denna röst förklarar hans tankar innan han själv har hunnit tänka dem, och styr hans betende och handlingar i stor grad. Rösten han hör tillhör Emma Thompson, och har alltså en svävande, brittisk dialekt. Snart visar det sig att denna röst tillhör en författarina som, omedveten om att hon styr en levande persons existens, skriver en bok om just denne Harold Crick. Hennes stora bekymmer är dock hur hon ska ta död på sin hjälte i slutet...

Givetvis får denna film mig att tänka till. Men det jag faktiskt mest tänker på, ytlig som jag är, är vem man skulle vilja ha som berättarröst, eller vilken som den troliga rösten skulle vara om man själv var utsatt för detta elände. Många flickor väljer säkerligen Sarah Jessica Parker för att de är vana med henne från Sex and the City, och ja hon lever ju ett spännande liv. Men lite mer personliga än så kan vi väl vara? Vilka skulle ni mina få läsares val vara? Betänk att det är tredje person. Inte; "Jag såg mig i spegeln", utan "Jonas såg sig i spegeln." Min första tanke var tyvärr Peter Harrysson. Så det är väl förmodligen den troliga, vilket så klart svider lite grand. Men jag kan fortfarande välja vem jag egentligen skulle vilja ha. Det skulle gärna få vara någon ung, med en viss fräckhet och humor, istället för någon lugn och poetisk. Och inte någon surmule. Det kunde säkert vara vackert med någon som Jocke Berg som kan säga vackra tragiska saker, men det skulle ju inte vara speciellt kul i längden. Sarah Silverman? Nej för påfrestande i längden. Jim Carrey? Nej för galet... Adam Broody, från O.C kanske? Hmm, jag kanske är nåt på spåret. lugn, humor, lite osäker... hans skulle nog kanske kunna narratera mitt liv. Några andra förslag?



Dagens fakta

Ibland kan det vara svårt att välja. Hur ofta har man inte tänkt på vad fan man egentligen vill, var ska man och hur gör man det bäst? Val går genom hela livet. Stora frågor...som små. Den man måste brottas med nästan dagligen är vad man ska äta för något. Bland det svåraste är att komma på vilken av maträtterna man måste välja. Speciellt om man ska äta smuts. Det finns aldrig så många val som när smuts ska förtäras? Hamburgare? Pizza? Nå, varför inte båda?

Tre kronor här i Skellefteå har nämligen en mycket omtalad pizza/maträtt/styggelse som innehåller båda. Ett skrovmål inbakat i en calzone. En Calzskrove. Efter många år så var det helt enkelt dags. Jag och David rörde oss till Erikslid, för att införskaffa en var, i forskningens namn.