JBomb

...Var ska jag börja?

Varit mycket bloggskrivande på sista tiden, och det känns lite tragiskt men skönt på samma gång. Det jag skrivit om har kanske inte varit speciellt muntert, och det kommer det inte vara i dag heller, men det har varit skönt att få skriva, att dela med sig. Om än inte med någon så något.

Jag känner mig ganska ensam. Jag kan inte svära på att det är en rättfärdigad känsla, men jag känner den likafullt. Ni som har läst min blogg den senaste tiden vet det redan och jag ska inte fortsätta gnälla om det hela tiden. Men jag sitter mest och väntar på att nåt ska hända, att nån ska höra av sig och vilja hitta på något. Det händer ibland men ganska sällan. Jag tänker tanken att jag borde försöka hitta på något kul, bara samla gänget och hitta på nåt, vad som helst, men vet att det med stor chans är lönlöst. Vet inte ens om det finns ett gäng längre. Jag tar bara de chanser jag får när nån faktiskt vill umgås med mig. Märkligt, istället för att känna fler och fler människor ju längre tid jag är här, så får jag kontakt med allt färre. Nu umgås jag, åtminstone regelbundet, med mer eller mindre tre, möjligtvis fyra , beroende på var man drar gränsen för regelbundet, personer. Visserligen väldigt fina vänner, men en trist utveckling. Jag har ju fler, jättefina, vänner, men umgås inte speciellt ofta med dem nuförtiden. Får väl se om nåt annat händer senare, hoppas det. Jag förstorar kanske upp saker, jag har ett hyfsat stort kontrollbehov, ser gärna problem. Är kanske bara en i en tillfällig svacka, men väljer att se problemen så tydligt.

Den här hösten är verkligen katastrof. Missflyt nästan hela tiden. Igår var en sån dag...igen.
Vaknade klockan sju av att ett gäng rörmokare bankade på dörren. Var bara att kasta sig upp, släppa in dem och sticka därifrån. Att sitta på skolan flera timmar innan man börjar, när man dessutom börjar tidigt ändå, är ingen höjdare. En dålig start, men det kan ju bara bli bättre tycker man. Audiogenomgången gick skräp. Jag är kanske blind för vårt material, men jag tyckte vårt audioreportage var ganska bra. Men oj vad skäll vi fick. Knytnävar på bordet och ett "skärpning!" rent utav. Jag kan ta kritik, men vill att den ska vara befogad. Det kändes som att hälften av det var rent bullshit, och att vi gjordes ett exempel av. Det gör det ju desto roligare att fortsätta anstränga sig. Eller hur.

Går hem från skolan, inte alls speciellt nöjd med hur dagen har utvecklat sig. Och då ringer studentbo, och säger att jag måste flytta, helst nästa vecka. Vattenrören är skapade på nåt sjukt sätt så de sitter i en vägg, som därför måste rivas. De slänger ut mig från mitt hem med andra ord. Visserligen ska de erbjuda mig nån annan studentlägenhet nån annan stans, men känns måttligt roande. Hur ska jag ha tid till att packa? Hur ska mina möbler få plats i en ännu mindre etta? Vad ska jag göra med alla kartonger, alla saker jag äger, när jag ska flytta bara två veckor efter igen? Orkar jag ens flytta två gånger på samma månad, bland essärecensioner, mediakompleteringar och projektpresentationer, som jag inte ens har kommit på nåt till?

Jag vet inte hur jag ska fixa det här, ångesten står mig upp i öronen. Lyckligtvis så fick jag i alla fall tillfälle att spela lite tv-spel med Ulf och Rikard till sent på natten igår, kändes väldigt välbehövligt. Så tack för det, fick mig verkligen att tänka på annat en stund.


Jag vill inte äta. Mat känns äckligt, och jag känner apatains kraft slå över mig. Att laga ens den lättaste måltid känns väldigt jobbigt. Jag fryser och mina ben värker, förmodligen är det nåt väderomslag på gång. Jag gick ut och gick för att få lite liv i dem, och mig själv. Kände mig dragen till kyrkogården och hör Rosie Bengtsson, mediumet vi intervjuade till vårt audioreportage, säga något i stil med: "Jag är inte rädd för de döda, jag är mer rädd för de levande, de döda skadar oss aldrig. De behöver bara hjälp ibland, att hitta rätt ." Jag ville visa min respekt för dem som ligger där, och gick runt bland gravarna i åtminstone en timme. Begrundade gravstenarna länge och väl och försökte se människorna bakom namnen. Speciellt en berörde mig. En inte speciellt väl omhändertagen grav som nästan stod som för sig själv i ett hörn, bortglömd. På den stod det enbart TOMMY och åren han levde mellan. Tommy blev bara 22 år gammal och jag vet så klart ingenting om honom, han dog trots allt 10 år innan jag föddes. Men jag tyckte det kändes ovärdigt. Ska gå dit med en ros och kanske ett ljus och lämna det på hans gravplats. Känns som att vore en god idé. För oss båda.