Mina onda aningar
Handlingskraftig var det ja. Nu är ju förvisso allting relativt, men har haft en relativt produktiv förmiddag. Skrev 1.5 sida till på min projektbeskrivning innan jag ens hunnit äta någonting, jag tror nog på mitt projekt. Om nu bossen godtar idén tror jag att jag ska kunna ha rätt kul med idén. Får väl se hur den artar sig. Jag hann också med att träna igen. En gång är ingen gång, men nu är det två så vågar man börja kalla det en vana? Hursomhelst lika jobbigt denna gång, lika skönt.
Sedan bar det av hela vägen till Konsum på andra sidan torget, krafttag från the Love Shack, för att köpa Taccos till matchen. (Hur i helvete stavar man det egentligen, taccos alltså? Har sett typ 5 olika varianter!) Och tro det eller ej, men det gick ganska smärtfritt. På vägen ut går vi förbi en gubbe som haltar något ordentligt och så kommer det igen, jag vet att någonting är fel. Nu såg han visserligen väldigt plågad ut så det kanske inte är så konstigt, han såg dessutom väldigt... påverkad ut för att säga det fint. Men min spontana tanke är ändå att; fan den där gubben ser verkligen ut att behöva hjälp, ska jag gå fram och fråga om det är nåt jag kan göra? Vilket jag naturligtvis inte gör. När vi har kommit till min port hör jag en dov duns någonstans bakom mig och ser gubben ligga på marken och ser nästan livlös ut. Släpper så klart matkassen och springer över vägen för att kolla att han är okej. Vilket han som tur var verkade vara, bara jävligt groggy och påverkad. Han kan knappt prata eller ställa sig, och har ett otäckt sår på pannan så jag tar det säkra före det osäkra och ringer efter en ambulans och väntar med honom och försöker få honom att behålla medvetande tills ambulansen kommer. Det hela gick okej, men jag kan ändå inte sluta undra om det hade kunnat undvikas helt om jag gått på min första instinkt och frågat honom om hjälp redan från början?
Taccos till matchen ja. (Jag kör på det tills ni motbevisar mig med en mer korrekt eller vettigare stavning.) Vilket jävla antiklimax det blev. Arsenal helt jävla utklassade av United. En utvisad och 4-0 i baken, svider något oerhört, fastän Arsenal saknade mer eller mindre 12 spelare. Aouch. så där kan jag bara ligga i min soffa och muttra och mumla svordomar medan Rikard och Ulf tjoar på i väldigt retsam stil. Jag hatar fotboll. Fast nä. På tisdag är det Zlatan - Torres och på onsdag nya tag då Arsenal möter Milan. Då jävlar ska de ta revansch på sig själva.
Så nu ska jag snart gå och lägga mig i vettig tid och titta på några avsnitt av Scrubs. Kanske kan jag bli av med den här känslan då... Ni vet när det kan kännas i benen när det är väderomslag på gång? Så känns det ugnefär, fast som att det ska bli en fet jävla storm. Det var nog bra att jag inte gick ut ikväll, var ganska lockad att dra till Emily och hennes fest ett tag där, har nog inte varit där på typ... fyra månader - ett halvår? Shit... men jag hade nog inte kunnat slappna av, massa folk blandat med min tillfälliga paranoia hade nog inte varit så bra. Till slut hade jag nog bara hasat mig in i ett hörn och stirrat med uppspärrade ögon överallt. Tuff kille den där Jonas.
Jonas du har känselspröt som sträcker sig så långt, kan det vara ärvt *hm*
Är det någon runt om dig som mår dåligt som ger dig ångest känsla för det kan nog kännas lite så förstår jag. vilken otroligt fin grej du gjorde med gubben, ja Jonas gå efter din intuition. Denna gåva kan vara jätte jobbig men oj så mycket den lär med.
älskar dej kram mamma
Det är läskigt det där. Att du kan känna av dåligt väder och så har jag hört från dig tidigare, men att känna på sig andra saker... Är inte andligt lagd själv, men jag vill minnas att jag natten min farfar dog drömde om just det. Kanske är det en psykologisk process, som deja vus?
Nåja. Tuff eller inte gjorde du vad som behövdes, och hjälpte den stackars mannen när han väl fallit. Mer än så kan ingen kräva.
Nej jag är ju inte heller speciellt andligt lagd, så jag vet inte riktigt vad jag ska göra utav det. Kanske är det att jag och andra använder oss av den där extra hjärnkapacaiteten? Vi sägs ju använda blott 7 procent av vår hjärna, vem vet egentligen vad hjärnans kraft kan göra annars?
I dunnu, men det finns ju levande bevis för att vi bär på en hel del outnyttjad hjärnkapacitet. T ex savanten Daniel Tammet, mannen som lärde sig flytande isländska på en vecka och kan återge pi med över 20K decimaler. Det är fan rätt badass. Ändå kallar vi hans förmåga en sjukdom.
Ja det är väl för fan ingen sjukdom, go Daniel Tammet säger jag! Fast allt som har med matte är förstås rätt otäckt. Så jag vet inte, kanske borde de spärra in honom, trots allt.
