JBomb

Jag var hundvakt igår, både åt brorsans hund och mormors. Det är något speciellt med djur, jag tror egentligen att alla människor borde ha någon form av husdjur. Inte för att man måste, jag hatar alla sociala måsten, utan för att jag tror att man lär sig så himla mycket av dem. Att ta ansvar för andra, att inte alltid sätta sig själv i första rummet, 24 timmar om dygnet. Men kanske framför allt ha medkänsla och visa sina känslor. Djur gör det hela tiden, helt naturligt. De visar vad de vill, och fastän man inte delar någon gemensam muntlig kommunikation så förstår man nästan alltid vad djuret vill eller behöver. Tänk om människor kunde vara så enkla ibland. Inte för att jag tycker att man ska vara som djur hela tiden, jag är ju ingen fan av "sätta på någon, vem som helst, bara för att man är kåt"  eller "jag äter vad som helst, när som helst bara jag är hungrig"  Mänsklighet och att ha mer självkontroll än att lita på sina instinkter eller behov hela tiden är såklart väldigt betydande, men att lära sig vissa aspekter från djuren. Det skadar ju faktiskt ingen att visa att man är glad, eller vara tydlig med vad man vill.


Jag har gjort ett nytt godiskontrakt, muntligt än så länge, som innebär att jag bara får äta godis en gång i månaden fram till januari. Att göra kontrakt kan tyckas löjligt egentligen, egentligen borde man ju bara kunna säga till sig sjävl att det räcker. Men det fungerar inte riktigt så. Man, eller åtminstone jag, kan alltid svika sig själv. Om man däremot lovar någon annan, någon väldigt betydelsefull i ens liv  (i detta fall Emily) att man inte ska göra det... då sviker man inte sig själv lika mycket som man sviker ett löfte till en fin vän. Och det har jag för avsikt att aldrig göra, det är en hederssak. Och det kan ge styrka det med. Visst gör man det för sin egen skull, om jag äter godis eller inte borde inte spela någon roll för någon annan än mig själv. Men jag tycker ändå att man växer. Man håller sitt löfte, och vet att man är en ganska bra person bara för det. Det är inte alla som håller det de säger. Däremot är man svinigt sugen på snacks och godis just nu, bara för att man vet att man inte får. Men det går över, början är alltid värst, mest för att man är van att stoppa i sig saker. Jag tror det dessutom blir väldigt bra till hösten, då jag ska börja gymma. Säkert bra nu med, då jag ser till att promenera en timma om dagen, men då lär det vara en vägvinnande kombination till ett mer aktivt, atraktivt, och hälsosamt liv.


Jag såg filmen Stranger Than Fiction igår, med en förvånansvärt skicklig Will Ferell i huvudrollen. Är sällan speciellt förtjust i hans komiska filmer, oftast bara löjliga på ett sådant där barnsligt sätt. Men här övertygade han, ungefär som Jim Carrey i The Truman Show och Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Det var en väldigt intressant film. Ferell spelar alltså en karaktär, Harold Crick, som en dag helt plötsligt börjar höra en berättarröst. Denna röst förklarar hans tankar innan han själv har hunnit tänka dem, och styr hans betende och handlingar i stor grad. Rösten han hör tillhör Emma Thompson, och har alltså en svävande, brittisk dialekt. Snart visar det sig att denna röst tillhör en författarina som, omedveten om att hon styr en levande persons existens, skriver en bok om just denne Harold Crick. Hennes stora bekymmer är dock hur hon ska ta död på sin hjälte i slutet...

Givetvis får denna film mig att tänka till. Men det jag faktiskt mest tänker på, ytlig som jag är, är vem man skulle vilja ha som berättarröst, eller vilken som den troliga rösten skulle vara om man själv var utsatt för detta elände. Många flickor väljer säkerligen Sarah Jessica Parker för att de är vana med henne från Sex and the City, och ja hon lever ju ett spännande liv. Men lite mer personliga än så kan vi väl vara? Vilka skulle ni mina få läsares val vara? Betänk att det är tredje person. Inte; "Jag såg mig i spegeln", utan "Jonas såg sig i spegeln." Min första tanke var tyvärr Peter Harrysson. Så det är väl förmodligen den troliga, vilket så klart svider lite grand. Men jag kan fortfarande välja vem jag egentligen skulle vilja ha. Det skulle gärna få vara någon ung, med en viss fräckhet och humor, istället för någon lugn och poetisk. Och inte någon surmule. Det kunde säkert vara vackert med någon som Jocke Berg som kan säga vackra tragiska saker, men det skulle ju inte vara speciellt kul i längden. Sarah Silverman? Nej för påfrestande i längden. Jim Carrey? Nej för galet... Adam Broody, från O.C kanske? Hmm, jag kanske är nåt på spåret. lugn, humor, lite osäker... hans skulle nog kanske kunna narratera mitt liv. Några andra förslag?



Dagens fakta