Min prestationsångest

Jag känner mig slö. Jag känner mig trött. Det hör troligtvis ihop, men jag får ändå en viss ångest utav det. Jag borde göra mer. Jag borde ta tag i mer saker. Fixa mer med skolan, med projektet, med möjliga extraknäck och sommarjobb. Visserligen kan man påstå att det är helg, men för stunden är det en lyxvara jag inte känner att jag kan nyttja. Men det har jag gjort likförbannat idag. Inte gjort ett jävla någe, nästan i alla fall. Vilket bara får mig att känna mig oduglig. Se ovan på alla möjliga saker det finns för mig att ta tag i, egentligen.

jag tror det är farligt det där, prestationsångest. läste en bok i helgen, I skugan av San Siro, en bok skriven av Martin Bengtsson, en av Sveriges mest lovande talanger inom fotboll. Juniorlandslag, provträningar i Ajax och Chelsea, och till slut ett ungdomskontrakt hos Inter. Martin hade jobbat hårt för det. Offrat nästan hela sin barndom, flera timmar varje dag sedan nio års ålder hade han styrketränat och övat finter när andra barn lekte med Transformers och inte riktigt kunde bestämma vem som var tuffast, Mario eller Sonic. Men det gav utdelning till slut, Martins enorma ambitioner gav honom massvis av pengar, kvinnor, status och allt annat man kan tänkas vilja ha. Han levde sin dröm.... Till en start. Det visar sig nämligen att hans liv som fotbollsproffs var ett väldigt ensamt liv. Han blev närmast en fånge under fotbollen, alla träningar, matcher, och känslan av att inte få bestämma över sitt eget liv. Till slut betydde inte pengarna någonting längre då han redan har 40 par skor oanvända i garderoben. Samtidigt känner han inte till någonting annat än fotbollen, samtidigt som ingen ser honom för någonting annat heller. För dem är han är en ytlig och snygg kille som inte kan tänka själv. Till slut får Martin nog och försöker begå självmord. Han överlever men vill inte ha mer med fotboll att göra. Han har ägnat hela sitt liv åt det, men nu vill han inte längre, han vill leva fullt ut, bortom hierarkier och den extrema pressen sporten har skapat för honom.

Jag vet inte riktigt varför jag blir så tagen av Martins öde. Vi är båda födda 86, och visserligen har även jag gjort en resa då jag i ung ålder flyttar nästan 100 mil från det jag känner till, till en helt ny plats där jag inte känner till någon eller något. Och jag har jobbat hårt för det. Men inte som Martin. Men kanske är jag rädd att mitt eget liv ska bli på samma sätt. Att jag går in i något enskilt utan att få utdelning av det och blir bortglömd. Jag vill också märkas, jag vill också ha bekräftelse, jag vill också att nån vet vem jag är och kan tänka på mig med respekt och glädje. Och inte bara glömmas bort i en fängelse av rutin. Lyssnade på en låt för någon dag sedan, Ode To My Family av Cranberries. Kände igen mig i den låten med.

Understand the things I say, don't turn away from me,
'Cause I've spent half my life out there, you wouldn't disagree.
Do you see me? Do you see? Do you like me?
Do you like me standing there? Do you notice?
Do you know? Do you see me? Do you see me?
Does anyone care?

Unhappiness where's when I was young, And we didn't give a damn,
'Cause we were raised,
To see life as fun and take it if we can.
My mother, my mother,
She hold me, she hold me, when I was out there.
My father, my father,
He liked me, oh, he liked me. Does anyone care?



När ska man nöja sig? Hur hittar man balans? Och hur ser folk egentligen på en själv, bryr de sig ens? Hur får man den bekräftelsen man så mycket suktar efter? Jag vet inte. Jag behöver kanske inte veta. Bara jag själv hittar min väg och min gräns. Men skulle jag gå vilse, kanske ni som bryr er leda mig till rätt stig igen.



Dagens fakta:

Kvinnor har i genomsnitt större näsor än män

Inte större än min jättesnok dock!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0