Mina favoritspel
Oj över en månad sedan jag bloggade, det har varit fullt ös medvetslös och jag har inte haft tid och lust. Men nu är det dags för en comeback, och vad passar då inte bättre som uppmjukande comeback än en lista? På sommaren blir jag, märkligt nog, alltid mer sugen på tv-spel. Visserligen trivs jag utomhus mycket mer nu på gamla år än vad jag gjorde tidigare, men det är nåt visst med sommaren. Då kan man ta sig tid att gotta ner sig i ett mysigt litet spel då och då. Bli lite nörd igen.
Nåja gör er bereda för mina 6 favoritspel! Varför inte 5? Äh, det är roligt med sex. Heh. Nåja here it goes!
6. Lumines
Det här är spelet: Tetris har växt upp och går på disco. Nej visst är det svårt att förbättra ett spel som redan i stort sett perfekt redan från start, så det var inte heller det Tetsuya Mizugushi syftade på att göra, han ville snarare göra en modern tappning, och enligt mig ett bättre spel. Enkelt förklarat är det block som faller från toppen av skärmen med olika färger på sig, som ska matchas med de andra blocken som redan ligger på spelplanen. Skapar du ett eller flera block med samma färg försvinner de och du får poäng. Dessutom är det frenetiska bakgrunder och tuff japansk popmusik, som för trevlighetens skull kan mixas med att blocken försvinner, oftast ger de nämligen ett beat ifrån sig.
Därför gillar jag det: Det låter ju hysteriskt enkelt och ja... det är det ju också. Det är det som gör det så förbannat beroendeframkallande. Godis, chips, kaffe, tobak och alkohol? Ni kan ju lägga er ner och dö. Ni har inget att hämta här, jag är inte imponerad av er längre. Det är snarare så att less is more helt enkelt. I enkelheten i detta spel blir man fast eftersom man alltid vet att jag kan göra lite, lite bättre ifrån sig nästa gång. Så bara en gång till... kanske två. Tre?
5. Silent Hill
Det här är spelet: Harry Mason är en vanlig enkel författare som åker i sin vanliga enkla bil med sin lilla vanliga enkla dotter Cheryl. De åker in i den till synes vanliga enkla lilla staden Silent Hill, kör av vägen och voltar med bilen. När Harry sedan vaknat upp och kravlat sig ur bilen går allting, nästan bokstavligt, åt helvete. Hans dotter är försvunnen och han beger sig ut i småstaden för att hitta henne. Bara det att den numera är helt förvrängd med rost, ockulta symboler, monster och allt jävla otäckt du någonsin kan tänka dig.
Därför gillar jag det: Jag har beskrivit min fascination för rädsla tidigare, och det finns inget starkare exempel på skräck för mig än Silent Hill. Det är psykologiskt påträngande, fullt av död, ångest och panik. Det är som att uppleva en Stephen King roman, bara uppskruvat en nivå för jävlighetens skull. Musiken är dessutom helt briljant, så briljant att kompistören fick rollen som producent för serien efter del två. Det här är inte som andra skräckspel där man slaktar zombier till höger och vänster och blir rädd för att saker bara ploppar upp framför en helt plötsligt. Nej detta är på riktigt, nästan samtidigt kommer känslan att "fan...jag klarar inte av detta. Jag vågar inte gå vidare." och att då faktiskt ta sig i kragen och fortsätta fram i den dimmiga staden... det är magi.
3. Sonic 2
Det här är spelet: Du är en blå igelkott som springer skitsnabbt. Med dig har du en räv som har två svansar som gör att han kan flyga. Ni har ett uppdrag att rädda alla djuren som DR. Robotnick har förslavat för att sedan bygga om till robotar. Men mest handlar det om att springa snabbare än blixten, hoppa, spinna och se jävligt cool ut medan du gör det på några av de bäst programmerade plattformsbanorna någonsin.
Därför gillar jag det: Man kan givetvis ifrågasätta varför nu en igelkott med attitydproblem skulle vara så förbaskat snabb och att spelet är osmakligt mycket 90-tal. Men kan man bortse från det så är detta ett spel som springer cirklar runt en viss fet italiensk rörmokare. För mig har det aldrig ens varit en kamp, Mario bjuder absolut på hösta klass men det finns få saker som kan mäta sig med det flytet som kan infinna sig i Sonic. När man är så hiskiligt snabb men ändå har total kontroll över läget är oöverträffat.Trots att Sega verkligen har försökt och nästintill våldtagit igelkotten på senare år så kvarstår faktum att just då i början på 90-talet var det få saker som var häftigare.
Nåja gör er bereda för mina 6 favoritspel! Varför inte 5? Äh, det är roligt med sex. Heh. Nåja here it goes!
6. Lumines
Det här är spelet: Tetris har växt upp och går på disco. Nej visst är det svårt att förbättra ett spel som redan i stort sett perfekt redan från start, så det var inte heller det Tetsuya Mizugushi syftade på att göra, han ville snarare göra en modern tappning, och enligt mig ett bättre spel. Enkelt förklarat är det block som faller från toppen av skärmen med olika färger på sig, som ska matchas med de andra blocken som redan ligger på spelplanen. Skapar du ett eller flera block med samma färg försvinner de och du får poäng. Dessutom är det frenetiska bakgrunder och tuff japansk popmusik, som för trevlighetens skull kan mixas med att blocken försvinner, oftast ger de nämligen ett beat ifrån sig.
Därför gillar jag det: Det låter ju hysteriskt enkelt och ja... det är det ju också. Det är det som gör det så förbannat beroendeframkallande. Godis, chips, kaffe, tobak och alkohol? Ni kan ju lägga er ner och dö. Ni har inget att hämta här, jag är inte imponerad av er längre. Det är snarare så att less is more helt enkelt. I enkelheten i detta spel blir man fast eftersom man alltid vet att jag kan göra lite, lite bättre ifrån sig nästa gång. Så bara en gång till... kanske två. Tre?
5. Silent Hill
Det här är spelet: Harry Mason är en vanlig enkel författare som åker i sin vanliga enkla bil med sin lilla vanliga enkla dotter Cheryl. De åker in i den till synes vanliga enkla lilla staden Silent Hill, kör av vägen och voltar med bilen. När Harry sedan vaknat upp och kravlat sig ur bilen går allting, nästan bokstavligt, åt helvete. Hans dotter är försvunnen och han beger sig ut i småstaden för att hitta henne. Bara det att den numera är helt förvrängd med rost, ockulta symboler, monster och allt jävla otäckt du någonsin kan tänka dig.
Därför gillar jag det: Jag har beskrivit min fascination för rädsla tidigare, och det finns inget starkare exempel på skräck för mig än Silent Hill. Det är psykologiskt påträngande, fullt av död, ångest och panik. Det är som att uppleva en Stephen King roman, bara uppskruvat en nivå för jävlighetens skull. Musiken är dessutom helt briljant, så briljant att kompistören fick rollen som producent för serien efter del två. Det här är inte som andra skräckspel där man slaktar zombier till höger och vänster och blir rädd för att saker bara ploppar upp framför en helt plötsligt. Nej detta är på riktigt, nästan samtidigt kommer känslan att "fan...jag klarar inte av detta. Jag vågar inte gå vidare." och att då faktiskt ta sig i kragen och fortsätta fram i den dimmiga staden... det är magi.
4. Streets of Rage 2
Det här är spelet: Spelet har en handling. Jag minns bara inte vad den är för det har inget som helst att göra med detta spel egentligen. Istället är det att du väljer en av fyra karaktärer, gärna tillsammans med en vän, och så spöar du skiten ur andra elakingar i ett antal banor med olika häftiga miljöer, barer, gränder, hotell, baseballstadium, det finns ett helt gäng! Det finns en hel drös sådana här spel, men inget är så stenhårt, slipat och fulländat som denna.
Därför gillar jag det: Jag personligen tror att alla människor har ett behov av att dunka ner någon då och då. Det behöver inte handla om ilska, kanske inte ens om att hävda sig, det spelar kanske inte så stor roll egentligen. I spel kommer ingen till skada, förutom möjligtvis tummarna, och då är det bra att ta tillfället i akt och visa hur häftig man är. Det är dessutom lättillgängligt men ju mer man spelar desto fler finesser upptäcker man, som bara gör det ännu häftigare. Så för att sammanfatta: Känner du för att ge någon på käften? Spela Streets of Rage 2.
Det här är spelet: Spelet har en handling. Jag minns bara inte vad den är för det har inget som helst att göra med detta spel egentligen. Istället är det att du väljer en av fyra karaktärer, gärna tillsammans med en vän, och så spöar du skiten ur andra elakingar i ett antal banor med olika häftiga miljöer, barer, gränder, hotell, baseballstadium, det finns ett helt gäng! Det finns en hel drös sådana här spel, men inget är så stenhårt, slipat och fulländat som denna.
Därför gillar jag det: Jag personligen tror att alla människor har ett behov av att dunka ner någon då och då. Det behöver inte handla om ilska, kanske inte ens om att hävda sig, det spelar kanske inte så stor roll egentligen. I spel kommer ingen till skada, förutom möjligtvis tummarna, och då är det bra att ta tillfället i akt och visa hur häftig man är. Det är dessutom lättillgängligt men ju mer man spelar desto fler finesser upptäcker man, som bara gör det ännu häftigare. Så för att sammanfatta: Känner du för att ge någon på käften? Spela Streets of Rage 2.
3. Sonic 2
Det här är spelet: Du är en blå igelkott som springer skitsnabbt. Med dig har du en räv som har två svansar som gör att han kan flyga. Ni har ett uppdrag att rädda alla djuren som DR. Robotnick har förslavat för att sedan bygga om till robotar. Men mest handlar det om att springa snabbare än blixten, hoppa, spinna och se jävligt cool ut medan du gör det på några av de bäst programmerade plattformsbanorna någonsin.
Därför gillar jag det: Man kan givetvis ifrågasätta varför nu en igelkott med attitydproblem skulle vara så förbaskat snabb och att spelet är osmakligt mycket 90-tal. Men kan man bortse från det så är detta ett spel som springer cirklar runt en viss fet italiensk rörmokare. För mig har det aldrig ens varit en kamp, Mario bjuder absolut på hösta klass men det finns få saker som kan mäta sig med det flytet som kan infinna sig i Sonic. När man är så hiskiligt snabb men ändå har total kontroll över läget är oöverträffat.Trots att Sega verkligen har försökt och nästintill våldtagit igelkotten på senare år så kvarstår faktum att just då i början på 90-talet var det få saker som var häftigare.
2. Fahrenheit
Det här är spelet: Fahrenheit är det nämaste film ett spel någonsin har kommit, när man startar spelet står det till och med: Start a new movie. Det är uppbygt i mångt och mycket med filmdramaturgi, man har gjort sitt bästa för att ge karaktärerna djup och en historia. I korta drag så går storyn ut på att huvudpersonen blir besatt av något väsen som ger honom superkrafter och genomför ett mord mot sin vilja. Lägg därtill poliser som jagar dig, ett romatiskt sidospår och domedagsprofetior så förstår du snart vad det handlar om. Det som är extra speciellt med spelet är dock att man inte spelar enbart som en karaktär, utan nästan samtliga som är med. Efter att du begått mordet måste du till exempel undanröja bevisen, innan polisen kommer. Du tar sedan över som just polisen för att leta ledtrådar. Ett mycket spännande koncept som ger ett föertal twistar i spelet.
Därför gillar jag det: Detta spel är nästan immersion personifierat, det är som en film bara att man själv styr. En del har gnällt på kontrollen och det är väl rättvist, men jag tycker inte att det spelar så stor roll. Känslan är ändå väldigt övertygande och förtrollande. Historien i sig är kanske inte så bra om man ser det i relation med just film, men i spelsammanhang är det absolut en fullt godkännd berättelse. Stort minus dock för att man har sex i spelet, det i sig är ett modigt initiativ, men det är mer än rimligt pinsamt att jucka genom att rycka med styrspaken med rätt timing. Romantiskt värre.
1. Shenmue
Det här är spelet: Spelet tar vid i Japan i det magiska året 1986 och Ryo Hazuki ser sin far mördas mitt framför sina ögon. Det verkar som att han bär på hemligheter och ett mörkt förflutet, och innehar vissa föremål som kan förändra hela världen ala the holy grail. Ryo bestämmer sig hursomhelst för att hämnas sin far och att hitta föremålen innan the badguys. Spelet spelas på ett rad olika sätt. Det är nämligen extremt fritt. Du kan gå omkring fritt i den japanska småstaden, du kan gå in på affärer för att köpa olika saker, du kan gå och spela gamla klassiker i arkadhallen, du kan ta hand om en herrlös katt, vill du ha pengar får du jobba ihop till dina pengar, eller varför inte gå till parken och träna karate för att sedan ringa till flickvännen? I shenmue bestämmer du själv till stor del vad du vill göra och i vilken takt du vill göra det.
Därför gillar jag det: Shenmue är förmodligen världens mest ambitiösa spel, och enligt min mening oclså nästintill perfekt genomfört. Stämningen och närvaron är enorm, spelmomenten visar en enorm bredd och handlingen väl genomarbetad och spännande. Det är dock ett stort problem. Det var världens dyraste spel men sålde inte. Vi är en hel hög med fans som nu väntat på del tre i 8 år nu. Det ser inte ljust ut för oss heller men man inte sluta drömma. Ryo Hazukis berättelse kommer förhoppningsvis att avslutas tids nog. Tills dess så spelar vi om del 1 och 2 och drömmer oss bort.
Det här är spelet: Fahrenheit är det nämaste film ett spel någonsin har kommit, när man startar spelet står det till och med: Start a new movie. Det är uppbygt i mångt och mycket med filmdramaturgi, man har gjort sitt bästa för att ge karaktärerna djup och en historia. I korta drag så går storyn ut på att huvudpersonen blir besatt av något väsen som ger honom superkrafter och genomför ett mord mot sin vilja. Lägg därtill poliser som jagar dig, ett romatiskt sidospår och domedagsprofetior så förstår du snart vad det handlar om. Det som är extra speciellt med spelet är dock att man inte spelar enbart som en karaktär, utan nästan samtliga som är med. Efter att du begått mordet måste du till exempel undanröja bevisen, innan polisen kommer. Du tar sedan över som just polisen för att leta ledtrådar. Ett mycket spännande koncept som ger ett föertal twistar i spelet.
Därför gillar jag det: Detta spel är nästan immersion personifierat, det är som en film bara att man själv styr. En del har gnällt på kontrollen och det är väl rättvist, men jag tycker inte att det spelar så stor roll. Känslan är ändå väldigt övertygande och förtrollande. Historien i sig är kanske inte så bra om man ser det i relation med just film, men i spelsammanhang är det absolut en fullt godkännd berättelse. Stort minus dock för att man har sex i spelet, det i sig är ett modigt initiativ, men det är mer än rimligt pinsamt att jucka genom att rycka med styrspaken med rätt timing. Romantiskt värre.
1. Shenmue
Det här är spelet: Spelet tar vid i Japan i det magiska året 1986 och Ryo Hazuki ser sin far mördas mitt framför sina ögon. Det verkar som att han bär på hemligheter och ett mörkt förflutet, och innehar vissa föremål som kan förändra hela världen ala the holy grail. Ryo bestämmer sig hursomhelst för att hämnas sin far och att hitta föremålen innan the badguys. Spelet spelas på ett rad olika sätt. Det är nämligen extremt fritt. Du kan gå omkring fritt i den japanska småstaden, du kan gå in på affärer för att köpa olika saker, du kan gå och spela gamla klassiker i arkadhallen, du kan ta hand om en herrlös katt, vill du ha pengar får du jobba ihop till dina pengar, eller varför inte gå till parken och träna karate för att sedan ringa till flickvännen? I shenmue bestämmer du själv till stor del vad du vill göra och i vilken takt du vill göra det.
Därför gillar jag det: Shenmue är förmodligen världens mest ambitiösa spel, och enligt min mening oclså nästintill perfekt genomfört. Stämningen och närvaron är enorm, spelmomenten visar en enorm bredd och handlingen väl genomarbetad och spännande. Det är dock ett stort problem. Det var världens dyraste spel men sålde inte. Vi är en hel hög med fans som nu väntat på del tre i 8 år nu. Det ser inte ljust ut för oss heller men man inte sluta drömma. Ryo Hazukis berättelse kommer förhoppningsvis att avslutas tids nog. Tills dess så spelar vi om del 1 och 2 och drömmer oss bort.
Kommentarer
Postat av: Victor B
Hej
Jag har inget att kommentera om din blogg. Har en fråga om ett inlägg på gjorde på hemsidan Loading.se för några år sedan. Kan du maila tillbaka till mig så slipper jag fråga här?
Tack på förhand, Victor
Postat av: J
Hej Victor, jag har ingen aning om vad du pratar om, men lämnar du en mailadress så kan jag ju alltid undersöka saken :p
Postat av: Joakim
Tjena har du msn ? skulle vilja fråga dig om en sak :P
Postat av: philip
Sega Dreamcast ftw! var helt såld på shenmue back in the days, jobbig dimma dock ;d
Trackback
